Hallarnas Skådespelarlag
Hallarnas Skådespelarlag
REPETITIONSLOGGBOK # 7
| Onsdagen
den 9 september 2009, kl. 18.00 - Scen 16 - Kulturhuset Trots sen ankomst var det inga direkta sura miner. Scenografen hade lotsat övriga av kvällen samlade ensemblemedlemmar till källarregionen på Kulturhuset för att där beskåda och beundra scenografibygget. Där sprang Undertecknad på dem efter en stunds letande. Och scenografin – så långt den framskridit nu var verkligen till att beundra. Robust bygge! Undertecknad passade på, att där i källarvalven redovisa vinsten från sponsormötet tidigare under eftermiddagen – annonsen rönte viss entusiasm. Kvällens repetitioner tog nappatag med scen 16. Tre skådespelare var kallade, fem kom. Alltså samtliga som var berörda av denna scen som fått så lite tid tidigare. Men vi stegade upp och satte ett delvis nytt scenario. Det öppnade dörrarna för en del nya spännande lösningar. Bäst var kanske Gertruds travning med Tomas där hon hanterade honom ungefär som en vuxen ett barn sägandes ”Vänta du tills vi kommer hem…” Lösningen blev väldigt roligt. Annars är det väl så, just nu, att skådespelarna far fram med viss försiktighet, kanske ängslan när de nu kastat manuskripten. Det trevas mer än vanligt och det är textmassan som stjäl koncentration då delar sitter väldigt löst. Efter upprepade genomkörningar satt rörelser och text mer anatomiskt och det såg riktigt lovande ut. Alla är där för att göra sitt yttersta… det luktar adrenalin och tjurighet och kallsvett och någon slags halvångest och egenförbittring när texten vägrar låta sig infinnas… Hur många gånger hör man inte nu; ”Jag kunde ju det hemma”! Men lugn, detta kommer att bli bra, riktigt bra! Den bedömningen gjorde Undertecknad efter dagens övning runt scen 16. Hatte Bärtilsson |
Fredagen
den 11 september 2009, kl. 09.00 - Scenografibygge - Kulturhusets källare |
| Lördagen
den 12 september 2009, kl. 13.00 - Scen 16 & 6 - Kulturhuset Klockan 13.00 klev Hallarna in på scenen. Gertrud och Fredrik. De första scenerna problemlösa. Riktigt bra! Följsamt och intensivt. Det var skådespelaren som för bara någon vecka sen utsågs till ny Gertrud. Inte så lätt att bara hoppa in och hoppas på gott resultat. Men i de första två scenerna gick det väldigt bra. Sen, när resten av ensemblen kom för att engagera sig i scen 16 kom krampen för ovannämnda. Hur hon än stretade och bände sitt framförande kom hon på hjälplös efterkälke då texten inte ville infinna sig och komma på plats. Det är ett märkligt fenomen; När en skådespelare kan sin text till 90 % anstränger hon sig så att maskineriet går i stå. Man kan i bästa fall öppningen av repliken… sen blir det tvärstopp och man behöver hjälp. Scenpartners upplever man som störande då man inbillar sig att de ser ner på en för att texten inte sitter. Panikångest utbryter. Och hur man än gör så kommer man inte loss – man är fast i denna onda cirkel. Så hoppar regissören på en och försöker hjälpa. En hjälp som raskt blir till stjälp. Nu är man färdig för att klappa ihop – få ett sammanbrott – hamna i självaffekt – och det finns ingen hjälp ut, för det finns ingen genväg till ett genombrott. Lite så där var det i eftermiddags med scen 16. Kanske skulle herr regissör varit mer hänsynstagande, lättare på handen… När den här paniklåsningen uppstår finns det inget riktigt bra recept att tillgå. Hem och läs på! Det är nog det enda raka… Scen 6 – kysseriet – dagens sista reppass – här kom skådespelarna bättre förberedda. Vi ”läste” igenom scenen utan manus och gick sen upp på golvet. En genomgång då varken den ene eller den andre lyssnade på varandra… Och så en genomgång till med rent lysande skådespel. Sen fanns det inget mer att göra åt kyssarna, replikerna, känsloutspelen, drömmarna, vinflaska och fiol… Vi tackade varandra för en kort men intensiv session, samtalade lite om höst och väder när vi kom ut och åkte sen hem, var och en till sitt. Hatte Bärtilsson |
| Söndagen
den 13 september 2009, kl. 14.00 - Scen 16 & 6 - Kulturhuset Nu stänger vi repetitionerna av vissa scener… 5 och 21… trodde vi… men vi hittade nya saker vid dagens första repetition även om vi till att börjar trodde att vi var färdiga här. Och samtidigt är det skönt att experimentera en aning och fortsätta letandet. Det gav resultat och ett större välbefinnande för de skådespelare som deltog. Scen 16 för andra dagen i rad. Nu med lag två… eller lag ett… förargligt nog har vi inte rankat grupperna… För herrarna i ensemblen betyder det två gånger samma text. Även det till viss fördel då textläxan sätter sig bättre. Även i scen 16 hittade vi nya tag som förde scenen framåt. Det är små, små detaljer som kommer upp likt luftbubblor i vatten, detaljer som på ett eller annat sätt är förankrat i föregående text. När Fredrik talar om eller berömmer sitt äktenskap i scen 16 infinner sig en viss rastlöshet hos Gertrud. Vi har inte tänkt på det tidigare men det har rötter i scen 8 under sommarleksresonemanget. Att förstärka detta var en av stötestenarna under det långa passet med scen 16. Det är märkligt hur en text bara fortsätter att öppna sig även efter månader av repetition. Konsensus av detta är att man aldrig kan slå sig till ro – i alla fall inte så länge det finns tid kvar för repetition. Så småningom måste allt fixeras och låsas fast… där är vi om två, tre veckor - så ännu gäller de huvudlösa experimentens ordning. Eftermiddagens sista pass; Magda och Tomas. Text i soffan utan manus och sen upp och pröva. Knackigt men charmant. Så vi knackade om och då infann sig den rätta nerven i alla fall i slutet av scenen. Första delen hänger så mycket på närvaro och samspel. Är man inte inställd på rätt våglängd är det lätt att man spelar förbi varandra. Det var just vad som hände vid de första genomgångarna… och längre kom vi inte för sedan gjorde de breda grabbarna entré. Fyra stöddiga pojkar och en dito tjej från ett av de halländska lantbruksgymnasierna var kallade att hjälpa till med att baxa de nybyggda scenografifragmenten från källarplan till scenplan. En mödosam process då de väger åtskilliga kilo. Det är möjligt att platåerna, som det var frågan om, inte direkt fick vingar… men de flyttades upp och placerades i vårt svarta rum – något som inte varit ens att tänka på tidigare för scenografidetaljen. Nu står de på scen i en väldig röra… i samma röra som dagens repetition avstannade i. Undertecknad tittade vid ett tillfälle upp från ena hörnet av svarta lådan. Där stod de stöddiga grabbarna svettiga efter sina lyft (STORT tack), ett par av skådespelarna i vandring med sin text, några andra involverade i hetsig diskussion om en scenografidetalj, några likväl i ett annat hörn endast väntande på att samlingen skulle avblåsas samt Undertecknad med en termostopp med kaffe. Romantiskt – det luktade svett och adrenalin och mänsklig kontakt och samhörighet och energi ämnad åt ett och samma håll… Hatte Bärtilsson |
| Måndagen
den 14 september 2009, kl. 17.30 - Produktionsråd - Kulturhuset Kvällens produktionsråd tog upp de mest brännande frågorna inför spurten av ”Sommarkvällar”. Marknadsföring, annonser, presskonferenser, öppna generalrepetitioner, affisch, sponsorer, scenografi som kommer att stå färdig till helgens repetitioner och dylikt. Det känns som om det börjar brännas på allvar nu. Kompositören presenterade musiken som lät gudomlig – ja, i sanning. Spännande! Produktionsråden är goda samlingar. Skönt att ha denna månatliga träff för babbel på hög nivå. Vända och vrida på frågor som man aldrig annars har tid att djuppenetrera. Kvällens oralitet blev något stressad av att det vid sjutiden påbörjades en föreställning på Kulturhusets stora scen som åtminstone en i församlingen ville se. Vi andra satt kvar för att avsluta och brydde oss inte hur tiden led. Vid åttasnåret bröt vi förhandlingarna, nöjda med det resultat de gett. Hatte Bärtilsson Läs protokollet här>>> |
| Tisdagen
den 15 september 2009, kl. 18.00 - Scen 16 - Kulturhuset Scenografin växer fram i källaren på Kulturhuset. För varje arbetstimme fler och fler detaljer. Idag började vi också med ljuset. En provisorisk första upphängning och ett allmänt riktat frontljus… mer han vi inte med – bara så att man får känslan av teater. Och mycket riktigt. Det satte glöd i den uppställda scenografin. Till kvällen repetitioner 2 x samma scener. Framförallt scen 16. Med båda lagen går det si och så. Just nu kan man inte säga att de är särskilt jämna. Det är skillnad mellan den ena konstellationen och den andra. Främst beror det på att vi har en purfärsk Gertrud i den ena och en som haft tid på sig att läsa text och sätta sig in i karaktären. Men innan vi gick hem fick vi troligen ordning på scenen ur ett brett perspektiv. Fördelen är ju att herrarna får dubbel dos repetition – så här långt endast en fördel. Hatte Bärtilsson |
| Onsdagen
den 16 september 2009, kl. 18.00 - Tompa/Ullis-scener - Kulturhuset Hallarna med en kort och intensiv repetition. Endast två skådespelare kallade; Ulrika och Tomas. Vi tog oss an de många scener de är tillsammans i. Undertecknad lät dem hållas så att de fick känslan av helhet i stället för detta eviga regihackande som de inte längre är betjänta av. En klar utveckling gick att skönja – en klar utveckling. Foajén blev vår scen denna kväll. Ekoakustik och plant golv… Men de övriga stod på scen och målade platåer. Vi hann med tre scener innan det var dags för Undertecknad att i rasande fart ta sig till den traditionella onsdagstennisen… Hatte Bärtilsson |
| Lördagen
den 19 september 2009, kl. 13.00 - Scen 22 - Kulturhuset Det var en rörig samling till repetition. Musiken på för första gången… och nya tag för att passa in invanda mönster från golv till scenografi. Nu har den gamla goda repliken; ”Jag kunde det ju hemma…” förbytts till; ”Det tar lite tid att vänja sig vid musik och scenografi…” Det är som vanligt alltså och röran och okoncentrationen är den samma. Vi började med att prova Tomas monologer ihop med musik. Eller rättare de ljud som beledsagar texten. Vissa korrigeringar och vi fick bra ordning på det hela. Text och ljus/musik följer och kompletterar varandra på ett nästan kusligt sätt, bildar en högst påtaglig atmosfär. Det känns mycket bra! Resonerade med kompositören om hur vi ska utnyttja musiken bäst – var den ska gå in och hur den ska ligga över vissa textpartier. Ibland har vi olika uppfattning om förhållandet – vi prövade oss fram – nu får skådespelarna finna sig i att diverse experiment utförs endast för att komma till klarhet med hur ljudet/musiken ska löpa. De står de ut med. Oftast har dock kompositören rätt och Undertecknad håller sig till det. Det är en ytterst talangfull människa, vår kompositör. Det stora kaoset utbryter när alla anländer för repetition av scen 22. Det blir rörigt och stundtals stillastående. Men när vi kommer fram till konkreta repetitioner faller dock det mesta på plats. Vi testar åter med musik och hittar också nya lösningar med Karnas födelsedagssång. Scenen blir mer levande – slutscenens försoning mer given… mer på riktigt utan att vi behöver vara rädda för att den blir för patetisk, eller stillastående… Nu lever den upp och det känns äkta och inte alltför ”regisserat”. Ensemblens yngste medlem entrar också tiljorna. Först är han livrädd och gömmer sig i sin mors kjolar… Men när han får något att mumsa på upptar det mer hans uppmärksamhet och han glömmer bort sin vilsenhet. Till sist hoppar han runt på scenografin som en apa och gör höga hopp med dödsförakt. Han trivs på den scenografi han till sist tror är en lekplats modell rolig. Efter 22:an samlas ensemblen utanför kulturhuset. Paus. Det är ett fantastiskt väder. Det tål att upprepas. Fantastiskt väder och solen värmer som mitt i sommaren. Vi blir solslöa och beslutar på trappan in till mörka rummet där vi håller våra repetitioner… Vi orkar inte mer idag – det kan nog hända att vi är en aning repetitionströtta – vi bröt i förtid. Hatte Bärtilsson |
| Söndagen
den 20 september 2009, kl. 12.00 - Scenarbete / Scen 22 bl.a. - Kulturhuset Lång dag på teatern. Vi var några stycken kallade till klockan tolv. Det var en trappa som måste upp och nästas fast… och bult genom platåerna så att de når maximal stabilitet. Vi löste det senare problemet med tvingar. Klart fördelaktigt när scenografin så småningom ska rivas och ev. sättas upp till en framtida turné. Hur lätt är det inte att bulthål inte passar och skapar stor irritation. Muntert arbete med mycket skratt. Vid ett tillfälle hittar vi en enastående improvisation runt en stol där vi använder så gott som en hel scens repliker… Fantastiskt! Klockan ett kom de första skådespelarna. Nu ägnas inte så mycket tid för dem. De blir en massa ”omtagningar” för att passa in musik och ljud… mindre tid för skådespelarinstruktioner. Ändå går det bra. Vi tar om och om igen och det är klart att det ger övning för skådespelarna också. Under de första eftermiddagstimmarna skrapade vi på de sista scenerna i första akten. Ulrika, Tomas och Tanja. Telefonsamtal. Hur många ringningar för att komma fram och svara? Fyra eller fem? Fyra! Och så musiken i slutet. Huvudtemat. Den långsamma varianten… eller den snabbare? Vi prövade och prövade och bestämde oss sen för den långsammare. Mer salt sentiment… mer atmosfär. Alla överens. Vid tre kom övriga skådespelare. Fullt lag förutom Bror och barnet. Sista scenen med födelsedagssång, tårta, blommor och brudpar – stor försoning. Den här scenen genomgick genomgripande förändringar igår. De konfirmerads idag. Scenen känns trygg – nu med båda lagen. Det är i sanning ingen större skillnad! Vi fyra reser Ulrika iväg från oss. Utlandstripp. Är borta till och med nästa helg. En resa som måste göras för det privata arbetes skull. Vi önska henne angenäm resa och så är hon borta. Förflyttad ur bild, så att säga. Vi andra tar oss an den besvärliga scen 16. Nu lägger vi om rörelseschemat och utnyttjar hela scenen i stället för den enda platå som vi varit på tidigare. Det blir större utrymme men Undertecknad är ändå inte alldeles till freds med uppställningarna. Vid flera tillfällen skymmer skådespelarna varandra. Vi prövar olika entréer och sortier… Fredriks och Gertruds sorti blir ett paradnummer i sig. Det känns allt mer gediget alltefter som repetitionen går. Gertrudkreatören har fortfarande problem med textläxan. Så fort hon spänner av blir det bättre. Hon spänner sig och då låser sig allt – En försvarsmekanism som egentligen bara föder negativa tankar om sig själv? Allteftersom lossnar det och blir till sist bra – mycket bra! Klockan sju, i bilen hem, känner Undertecknad hur hungrig han var… Ack ja, sju timmars arbetsdag kräver sin tribut… Hatte Bärtilsson |