
Hallarnas Skådespelarlag
REPETITIONSLOGGBOK # 6
| Tisdagen
den 25 augusti 2009, kl. 18.00 - Scen 11 - 13 - Kulturhuset Till eftermiddagen gick Kompositören och Undertecknad igenom de idéer som ska ligga till grund för musiken i ”Sommarkvällar”. Halvannan timme och vi hade penetrerat hela texten och märkt ut partierna där musik och ljud kommer att spela sin roll. Det var ett lekande lätt och kreativt möte. Hatte Bärtilsson Så var det då dax för repetitioner igen. Härligt!!! Vi två Ullisar och Tomas satte igång med scen 9 och 10 efter att Tomas och Bror kört hårt(?) en timme. Det känns som 9 och 10 börjar sitta. Hyfsad koll på både rekvisita som kommer att behövas och rörelser. Och texten börjar verkligen sitta!!! Peppar, peppar..... En av Tanjorna kom och Ulrikorna blev "förvisade" till caféet där vi igen körde igenom scen 10 och diskuterade den och sen gick vi över till scen 13. Undertecknad hade inte gjort den scenen innan, men vi läste igenom texten och pratade lite om den. Efter ett tag ropade Regissören att vi var välkomna tillbaka. När vi nu, tillsammans med Tomas och Regissörn, gjorde scenen, så blev det många suckar och stön! Det kändes inte riktigt rätt!!! Varken från Tomas eller Ulrikornas sida. Vad händer egentligen i ett förhållande som haft en paus - eller ett slut(!?!) - i några månader, men där kärleken och längtan finns kvar och man ses igen. Och där pausen inleddes med en ganska, milt uttryckt, saftig diskussion där Ulrika tog sitt pick och pack och reste!!! Vi stoppade och bestämde oss för att fortsätta på onsdagskvällen. Vi behövde, var och en, analysera vad som faktiskt skulle kunna utspela sig i en sådan situation. Undertecknad har funderat en hel del och vi får väl se om vi har kommit fram till liknande analyser när vi ses i morgon kväll..... Längtar....!!!!! Caisa/Ulrika |
| Onsdagen
den 26 augusti 2009, kl. 18.00 - Scen 13 - Kulturhuset Efter gårdagens repetition av scen 13, som blev något av en ”skräckupplevelse”, både för mig som Tomas och de båda ”Ulrikorna”. Vid ett tillfälle från gårdagen utbrister jag: ”Är Tomas drogad, eller vad är det frågan om?” Jag gjorde honom hysterisk i sin stora längtan efter Ullis. Det kändes inte bra och det blev inte sceniskt bra heller. Den stora frågan var: hur hanterar man ett möte med sin älskade då man varit från varandra en längre tid? Inte enkelt - inte ens på papperet... Men idag fanns där någonting helt annat! Det var som att vända på handen. Tomas telefonsamtal - utan telefon! - kändes helt rätt. En något annorlunda bild, som vi hoppas publiken tar till sig. På ett lågmält och intimt plan basunerar han ut sin kärlekslängtan efter Ullis. Hon kommer hem till sommarhuset och de möts efter en relativt lång tid. Tomas bedyrar sin kärlek och vill inte besvara Ullis fråga om han varit henne trogen. ”Var du mig trogen!”, skjuter han blixtsnabbt tillbaka till henne. Han vill inte in i ”oredan” av det nyss förflutna med Tanja. Så ringer telefonen och Tomas svarar. Tanja bedövar honom med sin graviditet... - - - - - - Det är fängslande med scenisk framställning och hur vi tränger igenom våra rollers innersta känslor. Det är svårt och känslosamt. Hur detta skapande får oss att reflektera över våra egna och andras liv. ”Sommarkvällar” blir som en lustfylld upptäcktsfärd genom våra möten med pjäsens gestalter. Vi fyller de med liv. Vi föder våra gestaltningar... Kvällen kom och - vi som var där och repeterade - åkte hem nöjda med vad vi åstadkommit. Micke Hallarnas Skådespelarlag: Det blev allt lite trams innan vi kom igång. Nervöst trams? Man behöver kanske tramsa lite innan men kommer igång? Det fungerar närmast som en slags uppvärmning. Det för oss närmare varandra – att få skratta och glötta sig en stund. Vi började med att läsa igenom den scen som ställt till med så mycket problem under de sista timmarnas repetition igår. Scen 13 – den med otursnumret. Och redan där vid genomläsningen kändes det som om vi hittade fram. Båda Tanjorna, båda Ulrikorna deltog och så Tomas som känt sig mest obekväm med sitt spel igår. Tanjorna gjorde den stora skillnaden – de var inte med igår. Med sitt pigga utspel ställde de till den kontrast som behövdes – fick scenen att explodera i en formidabelt känslokaskad. Vi prövade också med att låta en av de som telefonera i scenen tala utan telefon… som den röst som den telefonerande hör i sin lur. Här måste vi arbeta med ljuset. Den som har telefonen ligger i ett starkare ljus medan den andre bifinner sig i dunkel. På detta sätt hoppas vi att åskådaren inte gör reflektionen – varför är det bara en som använder sig av telefon? Det såg hur som helst mycket bra ut och otroligt effektivt. I övrigt släppte alla de spärrar som vi känt igår. Genom att lugna ner scenen blev det mycket mer känslosamt, mjukare, äkta. Att låta Tomas bli mer ärlig, naken i sina känslor, försiktigare hittade vi fram till en ton som Tomas inte tidigare exponerat. Vi hittade saker i varje mikrosekund och fick ett helt nytt perspektiv på hela pjäsen. För att nu inte tala om vårt arbete. Hur hade vi fått för oss att hålla scenen i ett sådant rasande tempo när vi började repetera den? Hur resonerade vi då? Det är lustigt och värt att fundera på… Som avslutning ska nämnas; När hela den nödvändiga ensemblen är samlad gör alla varandra duktiga. Så snart någon fattas får man inte det rätta perspektivet, inte full valuta för repetitionerna – det blev fullt uppenbart idag. Som upp och nedvända handen från igår! Hatte Bärtilsson |
| Lördagen
den 29 augusti 2009, kl. 10.00 - 17.00 Långhelgsrepetition
med gästpedagoger - Kulturhuset Vi började helgens första långrepetition med ett besök av gästpedagogen Hans Rääf. Hans började med att poängterade hur viktigt det var att leka, både på scen och till vardags. Exempelvis ”den lek som ni alla säkert har gjort massvis med gånger, nämligen Ja-leken!” Men när ensemblen något sloket medgav att vi faktiskt inte var så bekanta med just denna lek fick vi naturligtvis, utanför manus, prova på denna. Ja-leken med glada Ja-utrop från alla håll och kanter avlöstes sedan av än mer kroppsliga övningar så som att ”jucka” och knipa med ringmuskeln. Vi kom överens om att de flesta känslor har sitt ursprung innanför buken, vare sig det är ängslan, glädje eller kåthet! Sedan fick vi även leka med och smeka våra händer och fingrar innan vi satte stort fokus på en ”känslornas styrkeskala”. Här börjar vi på nivå 1 där vi är döda, 2 där vi kunde känna att vi faktiskt hade en kropp -amöbastadiet! Fortsatt till 3-där vi kunde röra oss lite och 4 där vi var på morgonhumör. Skalan reste sig till den totala 8:an och 9:an då det ”sista skriket” löd innan den totala kollapsen och 1-död-stadiet åter intas. Vi prövade inte bara att stegra vår glädje och ilska på olika nivåer utan satte även ihop små improvisationer i vilka två skådespelare styrdes av sin respektive regissör som hela tiden hänvisade skådisarnas temprament och uttryck efter skalan. Övningarna och stegskalan var väldigt inspirerande och givande, nu kan tex Hatte i scener som 16 förklara för Tomas på vilken nivå han skriker åt Tanja, är det en 8:a eller kanske bara en 6:a ?! Efter Hans Rääfs avslutande bjöd Hatte på en eminent god soppa varefter vi kastade oss in i första akten. Vi tragglade oss igenom hela vägen från prolog till scen 9, två gånger. Mycket gick ringrostigt och med bara dryga månaden kvar kom funderingarna över hur mycket som egentligen saknades oss, allvaret slog till som en stark kontrast till förmiddagens lek! Även regissör Hatte B reagerade och för första gången fick vi ”på riktigt” höra på ordentligt kritik, hela gruppen. Hatte slog huvet på spiken och förklarade att alla Åh-öh, eh, och pauser måste BORT, och därefter in med tempo, mycket tempo. Visst tog vi till oss detta, men kanske var det även så att de 7 timmars långa passet slutligen tagit ut sin rätt och vi snarare liknade amöbor än skådespelare!? I vilket fall var kritiken mycket välbekomlig och rättvis. Redan nästa dag skulle det tas nya tag och skärpning efterlystes. Men innan dess bjöds det på Thai hemma hos Marie, som ett festligt avslut på dagen! Vissa, jag själv och Rosiann, kunde knepet att lära sig att ”kissa innan”. Vi smet ned på toan på kulturhuset innan avfärd. Mona däremot var inte fullt lika förutseende utan gjorde den klassiska ”direkt kommen innanför dörren och frågar genast efter toan”-så fort vi kommit hem till Marie och Leif. Konsekvenserna av det blev stackars Mona snart obehagligt medveten om. Dörr-jäkeln gick så klart i baklås! Efter att Leif, en halv verktygslåda och 15 minuter senare, insett att han nog mött sin över-dörr fanns inget annat val än att försöka häva ut vår lilla Mona genom toa-fönstret som såklart satt i takhöjd! (bilder och film på detta kommer komma upp inom kort..!) Resten av kvällen gick däremot friktionsfri, alla närvarande njöt av det goda sällskapet, fantastisk chokladkaka och något som gav upphov till extremt lila tungor… vad vet jag inte!? Det blev många glada skratt och tillrop iallafall och något som närmast kan beskrivas som en nostalgisk sångafton banade väg som uppvärmning inför söndagens röstövningar! Vid elva-tiden slutade vi emellertid tänka på refrängen och begav oss istället med ens hem till sängen! Tack för en givande och intressant dag och en störtmysig kväll! //Grynet |
| Söndagen
den 30 augusti 2009, kl. 10.00 - 17.00: Långhelgsrepetition med
gästpedagoger - Kulturhuset Söndagens övningar började med sång, röst och rörelseövningar. En av stans bättre sångpedagoger var för ändamålet rekryterad och det blev fart från första andetaget. Övningspasset innehöll allt från röstövningar, sång, rörelsepedagogik, dans och koordination. Undertecknad uppskattar verkligen att bara få hänga med och koncentrera sig på sig själv, att gå in i övningarna och svära när det går dåligt och glädja sig när man lyckas med det som ändå krävt en del av en. Underbart och att få göra det som en i mängden. Den ynnesten förnimmer man sällan som regissör. Man är en i mängden som regissör också – fast på ett annat vis… Emellertid ett perfekt sätt att starta upp denna, den andra dagen av långrepetitionshelgen med Hallarna. Lunch på beställda sallader – vilket var enormt gott men medförde ett förskräckligt tuggande då salladerna aldrig tycktes vilja bli uppätna. I och med att vi åt tillsammans infann sig den där speciella lägerkänslan. Tanken var ju från början att vi skulle legat på läger – vi satsade på Katrinebergs Folkhögskola – men när det inte var möjligt att lösa – i förhållande till hur de kunde på folkhögskolan och ensemblens tidsperspektiv – fick detta med långhelg bli lösningen. Och det fungerade perfekt! Efter lunchen gav vi oss i kast med ”Sommarkvällars” sista scen. Egentligen inga märkvärdigheter men precis som i går kröp intensiteten och skärpan ner väsentligt och kom aldrig riktigt över en morgontrött 4:a, om Undertecknad får uttrycka sig så… Det blev segt och orkeslöst. Anledningen till detta står att finna i olika orsaker. Kanske var detta för långa arbetspass. Sju timmar… därtill en fest som visserligen rundades av i civiliserad tid men säkert tröttade ändå. Men själva huvudorsaken skälvde mitt ibland oss (det måste tyvärr omnämnas). En av aktörerna har inte riktigt hittat rätt i sitt uppsåt som skådespelare … Det blev varken hackat eller malet, varken högspänning eller wattlöst… Det liknade mest ingenting, i bästa fall duktig högläsning och det blev för svårt för de övriga att ignorera, att dra upp till acceptabel nivå. Det är tyvärr så – och det måste bli till ändring ty det lierar sig inte med hopp om bättring. Emellertid gjordes en fantastisk prestation som stod som en skimrande, ensam stjärna på Thalias himmel. Och där fanns utrymme att briljera i slutscenens långa dialog när den unga skådespelerskan lät uttrycken pendlar från största hopp till djupaste förtvivlan, från stark självkänsla till total utflatning genom glädje, ilska, uppstudsighet, sorg, planlös eftertanke…. Utomordentligt gjort! Som avslutning fick vi njuta halvannan timme med olika yogaövningar. Fantastiskt! – det perfekta avslutet där en av våra egna skådespelare eminent höll i helgens sista pass. Det fick oss att lägga oss ner. Känna efter, stretcha både kropp och själ. Som att passera förbi flera gränser i ett tåg som gick så där lagom fort så att man hann med att njuta av landskapets alla skiftningar. Vid den sista avslappningsövningen gick Undertecknad genom vallen mellan verklighet och dröm. En lång stund stod han där i drömmen med händerna i fickorna och betraktade allt det som lycka och tillfredställelse har att ge och visa upp. Det här blev en bra och minnesvärd helg. Att det inte högpresterandes under repetitionspassen kan man bortse från. Så mycket har rört sig i huvudet på oss under de här två dagarna. Någonstans tar förmågan till energisk koncentration slut. Så var det förmodligen när vi skulle ge oss i kast med det som var oss mest bekant under de här två dagarna. Helgens hemmaläger betydde så mycket mer - som man inte riktigt kan benämna - som man ändå vet var fantastiskt! Stort tack till alla, från våra gäster till oss själva! Hatte Bärtilsson Till
sist några goa mail: TACK ALLA!!! ...för en fantastisk trevlig helg! Kanonkul och NYTTIGT! :-) Inspirerande gäster, sitter faktiskt här nu vid datorn, vid skrivbordet....i Falkenberg...och tänker "UPP"... :-) Har inte lekt titt-ut med min kollega Bengt ännu....få se om jag tar det senare kanske.... Han verkar allvarlig på en 6:a så det skulle nog behövas.... Å Anna-Carin!!! Underbar kvinna!! Tänk om man ändå hade känt henne lite längre!!! ;-) Tack för all mat!! Tack Hatte!! Tack Lasse för att du behöll skorna på under yogan................eller hur va det nu? Tack Micke för att du vågade v(f)isa dig i dina pyjamasbyxor.. Och tack till er alla andra också!!! Kram på er sommarpärlor, Cina Vilken fin summering av en "Sommar-rik" helg! Herregu' va' trevligt det är, att göra allt det här roliga med er. Det här sade jag med en en känsla av glädje på nivå 9!! Sköt om er och må så gott! /Micke Hejsan! Även jag vill tacka alla för en fantastiskt spännande och rolig helg. Det som var mest spännande för mig var att se om det gick att ta sig ut genom fönstret på toaletten hos Marie. Det gick så fint så. Hon stod utanför dörren och pratade med lugn och fin röst, så nån rädsla hann aldrig infinna sig hos mig.Leif ville rädda mig och bära mig på sina axlar.Jag säger bara; "oh, en sån karl"! Hoppas deras grannar överlevde den i våra öron vackra sången som pågick under flera timmar. Tack för alla goa skratt, all mat och den härliga gemenskapen. Puss och kram till er alla. Magda/Mona Å jag håller med!!! Vilken helg!! Jag var helt slut när jag kom hem igår kväll:) Och samtidigt "upplyft"! Vilka fantastiska nya lärdomar, både från våra gästföreläsare och från varandra! Härligt!!! Och lördagskvällen var ju helt fantastisk! Marie! Tack igen för underbar gästfrihet!!! Så många sånger vi kan!!! Kram på er allihop!!! Caisa/Ullis/Anna-Carin |
| Tisdagen
den 1 september 2009, kl. 18.00: Textgenomgång - Kulturhuset En aning ledsamma meddelanden Bästa skådespelerska! Det gör mig så ont om dig! På många sätt. Men en sak ska du veta… vi löser problemet med din frånvaro på så sätt att du inte behöver oroa dig för det. Det viktigaste nu måste ju vara din hälsa. Att du blir frisk och stark igen. När du är redo för teatern igen så hänger du bara på. Det blir drama/teaterkurs längre fram i höst igen. Känner du dig rustad då så vet du att du alltid är välkommen. Om inte så kommer det en vår också. Jag hoppas att jag tröstat dej lite med dessa ord. Vi saknar dig allihop och hade naturligtvis tyckt att det varit roligast och bäst om du fortsatt med din Gertrud. När inte din hälsa tillåter det har vi ryckt en av Magdorna som nu får nu ta över Gertrudrollen. Det är det bästa vi kan göra under rådande omständigheter och jag tror att det kommer att lösa detta vårt världsliga problem. För dig gäller det nu att sätta hälsan i första hand och vi hoppas alla att det finns en lösning på dina smärtor, att du får lindring och blir kvitt dem och snart är tillbaka på tiljorna igen! Vet att vi allihop tänker på dig! Ingen vill att du oroar dig för oss eller har dåligt samvete. Teater tar vi hand om. Det blir din garanti för att din plats står fri för dig när du känner att du är redo igen! Hela Sommarkvällsensemblen hälsar och önskar dig snar bättring! Kvällens repetitioner började med att vi tog
en titt på Lilla Scen, Kulturhuset. Den ligger vägg i vägg
med svarta salen där vi nu under månader har hållit
till med våra repetitioner. Lilla Scen blir från och med
nästa vecka vårt tillhåll för samlingar och arbete
och det är där vi så småningom också kommer
att ge våra sex föreställningar. Resten av denna repetitionskväll ägnades åt
textövningar. Undertecknad gick igenom principer för textarbete
som han vet hjälper honom i hans möda med att lära läxa.
Allt blir så mycket lättare när man i grunden gjort
sin analys av texten, mening för mening markerat de viktiga orden
och synnerligen förstår vad man säger. Var och en av
de församlade fick enskilt gå igenom ett textparti på
instruerat vis för att sedan redovisa inför gruppen. Många
märkliga fenomen uppstod vid denna redovisande samling. För
en del öppnade sig texten – för andra likafullt blev
det uppenbart att ren intuition också räcker långt
och att det inte är så dumt att rakt av gå på
känsla för hur repliken ska framföras. Spännande
och lärorik kväll! |
| Onsdagen
den 2 september 2009, kl. 18.30: Scener: Gertrud, Fredrik, Magda &
Bror - Kulturhuset Sommarkvällsrepetitionerna blev en blixtvisit i konstens kuriösa värld. En knapp timme stod till vårt förfogande. Den krympte dessutom ihop då vi var tvungna att acklimatisera oss när vi för första gången klev in i den sal där vi nu ska framhärda fram till sista föreställning. För första gångne på scen (dock utan scenografi) och då blir det lätt lite vilse. Men nej… När vi väl kom igång med repetitionerna gick de i ett rasande tempo. Endast tre skådespelare hade anslutet till kvällens övningar – en meddelad sjuk – och vi gick i gång med full kraft. Gertrud, Fredrik och Magdalena… En av Gertrudarna för första gången iklädd sin roll… och det var slående hur väl hon passade för sitt nya uppdrag. Det var vi överens om allihop. Vi hann gå laget runt – alla fick prova sin text – vi hann till och med gå ett par steg på djupet. Imponerande resultat! Den lågmälda men allt som ofta förekommande vilsenheten infann sig aldrig. Det var som om texten och skådespelarna och regissören frodades där i det betydligt större utrymmet. Mersmak på salen. Det var vad vi fick ut som bestående intryck av dessa första repetitioner på Lilla Scen, Kulturhuset. Hatte Bärtilsson |
| Fredagen
den 4 september 2009, kl. 08.00: Scenografibygge - Kulturhuset Så har det stora arbetet kommit igång. ”Sommarkvällars” scenografibygge. Tidig samling på ByggMax för att plocka ut det material som behövdes och sen med raska tag till Kulturhusets källare för att där börja med det digra arbetet att såga itu plankor och stäver. Seveds gamla sommarhus har fått sin byggstart. Och vi hann också mycket riktigt med att slå ihop de första delarna till de platåer som utgör huvudgrunden för scenografin. Men det var stängt. För Undertecknad som inte direkt är van vid att bära omkring tyngre saker blev det en svettig och arbetsam förmiddag. Det kändes redan till kvällen att muskler som inte används i vanliga fall fått stryk, ömmade. Undertecknad tänker på sin 80-årige scenograf som strävade på minst lika hårt. Hur orkar han, denne fantastiske man? Hur som helst – skönt att ha kommit igång med detta arbete! En lite reflektion som har med dagens skeende att göra. När vi kom ner i Kulturhusets källare gjorde vi alla reflektionen att tiden stått still. Det måste vara minst 25 år sen Undertecknad beträdde dessa underjordiska lokaler och allt, skriver allt såg ut precis som då för längesen. Ja, Undertecknad hittade till och med saker som han vet tillhört någon gammal uppsättning på 70 – 80-talet… Underligt, nästan spöklikt. Hatte Bärtilsson |
| Lördagen
den 5 september 2009, kl. 13.00: Textgenomgång: Gertrud - Magda
- Kulturhuset Vansinnigt trött – men ändå villig till repetition. Textgenomgång. Först Gertrudrollen. Det blev i sanning inte mycket gjort. Kulturhusets konstnärlige ledare tittade förbi och blev sittande nästan hela den disponibla repetitionstiden ut och dividerade om olika möjligheter för Kulturhuset. Kulturnämnden vill ju avveckla verksamheten – vilket är i sig en skam. Men vad kommer att hända med huset sedan. Rivas för att ge plats åt en höghuspark? Bevars som kulturminne – en tom lada utan verksamhet? Knappast troligt. Vem kommer att köpa upp området? Ja, som alla förstår var det ändå rätt spännande att dividera runt denna och liknande frågor… Till sist kom vi igång med textarbetet. Några kluriga formuleringar i Gertrudtexten rätades ut och vi hittade möjliga vägar. Det blev tjugo minuters högkvalitativ repetition. Därefter 2 X Magdalena. Här kom vi igång på momangen. Vi provade textpartier som de kände sig osäkra på. Vi pratade om att minimera gester, hålla upp rösten, finna automatiska uttrycksformer där inre tankar och bilder formar berättandet, hur man kan ta tillvara egna erfarenheter i sin rollpresentation. Vi fann lösningar utan att knäcka några avancerade gåtor. Texten är nog så klar för de här båda skådespelarna. Men vi fick gjort en hel del och det kändes tillfredställande när vi vandrade ut i höstluften. När Undertecknad svängde in på parkeringen invid kontoret somnande han lyssnade på radion och stöttande huvudet mot säkerhetsbältet. Så sov han i över en halvtimme… Vansinnigt trött! Hatte Bärtilsson |
|
Söndagen
den 6 september 2009, kl. 14.00: Textgenomgång: Fredrik - Karna
- Gertrud - Ulrika - Kulturhuset |
| Skicka era loggbidrag till hatte.b@telia.com |