Hallarnas Skådespelarlag

REPETITIONSLOGGBOK # 6


Tisdagen den 25 augusti 2009, kl. 18.00 - Scen 11 - 13 - Kulturhuset
Till eftermiddagen gick Kompositören och Undertecknad igenom de idéer som ska ligga till grund för musiken i ”Sommarkvällar”. Halvannan timme och vi hade penetrerat hela texten och märkt ut partierna där musik och ljud kommer att spela sin roll. Det var ett lekande lätt och kreativt möte.
Till kvällen repetitioner av ovan nämnda text. Nu knep det för första gången… så ser Undertecknad på saken i alla fall. Vi körde fullständigt fast i första aktens sista scen. Den har förvisso inte repeterats på mycket länge… men det är ändå märkligt att vår kreativitet så märkbart gjorde en inbromsning. Vi kom ingenstans – vi kom inte ens igång. Visserligen provade vi det vi en gång satte… men vi var snart överens om att det inte alls skulle passa in i de tankar som styrt pjäsen under den senaste tiden. Tomaskreatören påstod raskt att han inte kände igen sin roll och undrade om han i denna scen blivit drogad på något vis. Dessa undringarna med rätta… Nej, vi fann för gott att revidera hela det gamla mönstret men kom under kvällen inget nytt på spåret. Det blev en sen timme med trevningar, fruktlösa försök och en omtumlande känsla av att allt höll på att gå åt skogen… Att vi stod vid ett första misslyckande... var det kanske ingen som ville erkänna men vi var alla lika paralyserade och vid tiotiden gav vi upp – då ordentligt trötta. Kanske var det bara så att vi var utmattade, att tempot den senaste tiden varit alltför strängt. I den tröttheten kom besvikelsen och frustrationen och förblindade och förlamade oss. Vi gav upp med beslutet att ägna hela onsdagens repetition åt denna den sista scenen i akt ett.
Hatte Bärtilsson

Så var det då dax för repetitioner igen. Härligt!!!
Vi två Ullisar och Tomas satte igång med scen 9 och 10 efter att Tomas och Bror kört hårt(?) en timme. Det känns som 9 och 10 börjar sitta. Hyfsad koll på både rekvisita som kommer att behövas och rörelser. Och texten börjar verkligen sitta!!! Peppar, peppar.....
En av Tanjorna kom och Ulrikorna blev "förvisade" till caféet där vi igen körde igenom scen 10 och diskuterade den och sen gick vi över till scen 13. Undertecknad hade inte gjort den scenen innan, men vi läste igenom texten och pratade lite om den. Efter ett tag ropade Regissören att vi var välkomna tillbaka.
När vi nu, tillsammans med Tomas och Regissörn, gjorde scenen, så blev det många suckar och stön! Det kändes inte riktigt rätt!!! Varken från Tomas eller Ulrikornas sida. Vad händer egentligen i ett förhållande som haft en paus - eller ett slut(!?!) - i några månader, men där kärleken och längtan finns kvar och man ses igen. Och där pausen inleddes med en ganska, milt uttryckt, saftig diskussion där Ulrika tog sitt pick och pack och reste!!!
Vi stoppade och bestämde oss för att fortsätta på onsdagskvällen. Vi behövde, var och en, analysera vad som faktiskt skulle kunna utspela sig i en sådan situation.
Undertecknad har funderat en hel del och vi får väl se om vi har kommit fram till liknande analyser när vi ses i morgon kväll.....
Längtar....!!!!!
Caisa/Ulrika
Onsdagen den 26 augusti 2009, kl. 18.00 - Scen 13 - Kulturhuset
Efter gårdagens repetition av scen 13, som blev något av en ”skräckupplevelse”, både för mig som Tomas och de båda ”Ulrikorna”. Vid ett tillfälle från gårdagen utbrister jag: ”Är Tomas drogad, eller vad är det frågan om?” Jag gjorde honom hysterisk i sin stora längtan efter Ullis. Det kändes inte bra och det blev inte sceniskt bra heller. Den stora frågan var: hur hanterar man ett möte med sin älskade då man varit från varandra en längre tid? Inte enkelt - inte ens på papperet... Men idag fanns där någonting helt annat! Det var som att vända på handen. Tomas telefonsamtal - utan telefon! - kändes helt rätt. En något annorlunda bild, som vi hoppas publiken tar till sig. På ett lågmält och intimt plan basunerar han ut sin kärlekslängtan efter Ullis. Hon kommer hem till sommarhuset och de möts efter en relativt lång tid. Tomas bedyrar sin kärlek och vill inte besvara Ullis fråga om han varit henne trogen. ”Var du mig trogen!”, skjuter han blixtsnabbt tillbaka till henne. Han vill inte in i ”oredan” av det nyss förflutna med Tanja. Så ringer telefonen och Tomas svarar. Tanja bedövar honom med sin graviditet...
- - - - - -
Det är fängslande med scenisk framställning och hur vi tränger igenom våra rollers innersta känslor. Det är svårt och känslosamt. Hur detta skapande får oss att reflektera över våra egna och andras liv. ”Sommarkvällar” blir som en lustfylld upptäcktsfärd genom våra möten med pjäsens gestalter. Vi fyller de med liv. Vi föder våra gestaltningar...
Kvällen kom och - vi som var där och repeterade - åkte hem nöjda med vad vi åstadkommit.
Micke

Hallarnas Skådespelarlag: Det blev allt lite trams innan vi kom igång. Nervöst trams? Man behöver kanske tramsa lite innan men kommer igång? Det fungerar närmast som en slags uppvärmning. Det för oss närmare varandra – att få skratta och glötta sig en stund.
Vi började med att läsa igenom den scen som ställt till med så mycket problem under de sista timmarnas repetition igår. Scen 13 – den med otursnumret. Och redan där vid genomläsningen kändes det som om vi hittade fram. Båda Tanjorna, båda Ulrikorna deltog och så Tomas som känt sig mest obekväm med sitt spel igår. Tanjorna gjorde den stora skillnaden – de var inte med igår. Med sitt pigga utspel ställde de till den kontrast som behövdes – fick scenen att explodera i en formidabelt känslokaskad.
Vi prövade också med att låta en av de som telefonera i scenen tala utan telefon… som den röst som den telefonerande hör i sin lur. Här måste vi arbeta med ljuset. Den som har telefonen ligger i ett starkare ljus medan den andre bifinner sig i dunkel. På detta sätt hoppas vi att åskådaren inte gör reflektionen – varför är det bara en som använder sig av telefon? Det såg hur som helst mycket bra ut och otroligt effektivt. I övrigt släppte alla de spärrar som vi känt igår. Genom att lugna ner scenen blev det mycket mer känslosamt, mjukare, äkta. Att låta Tomas bli mer ärlig, naken i sina känslor, försiktigare hittade vi fram till en ton som Tomas inte tidigare exponerat. Vi hittade saker i varje mikrosekund och fick ett helt nytt perspektiv på hela pjäsen. För att nu inte tala om vårt arbete. Hur hade vi fått för oss att hålla scenen i ett sådant rasande tempo när vi började repetera den? Hur resonerade vi då? Det är lustigt och värt att fundera på…
Som avslutning ska nämnas; När hela den nödvändiga ensemblen är samlad gör alla varandra duktiga. Så snart någon fattas får man inte det rätta perspektivet, inte full valuta för repetitionerna – det blev fullt uppenbart idag. Som upp och nedvända handen från igår!
Hatte Bärtilsson
Lördagen den 29 augusti 2009, kl. 10.00 - 17.00 Långhelgsrepetition med gästpedagoger - Kulturhuset
Vi började helgens första långrepetition med ett besök av gästpedagogen Hans Rääf. Hans började med att poängterade hur viktigt det var att leka, både på scen och till vardags. Exempelvis ”den lek som ni alla säkert har gjort massvis med gånger, nämligen Ja-leken!” Men när ensemblen något sloket medgav att vi faktiskt inte var så bekanta med just denna lek fick vi naturligtvis, utanför manus, prova på denna. Ja-leken med glada Ja-utrop från alla håll och kanter avlöstes sedan av än mer kroppsliga övningar så som att ”jucka” och knipa med ringmuskeln. Vi kom överens om att de flesta känslor har sitt ursprung innanför buken, vare sig det är ängslan, glädje eller kåthet!
Sedan fick vi även leka med och smeka våra händer och fingrar innan vi satte stort fokus på en ”känslornas styrkeskala”. Här börjar vi på nivå 1 där vi är döda, 2 där vi kunde känna att vi faktiskt hade en kropp -amöbastadiet! Fortsatt till 3-där vi kunde röra oss lite och 4 där vi var på morgonhumör. Skalan reste sig till den totala 8:an och 9:an då det ”sista skriket” löd innan den totala kollapsen och 1-död-stadiet åter intas. Vi prövade inte bara att stegra vår glädje och ilska på olika nivåer utan satte även ihop små improvisationer i vilka två skådespelare styrdes av sin respektive regissör som hela tiden hänvisade skådisarnas temprament och uttryck efter skalan. Övningarna och stegskalan var väldigt inspirerande och givande, nu kan tex Hatte i scener som 16 förklara för Tomas på vilken nivå han skriker åt Tanja, är det en 8:a eller kanske bara en 6:a ?!
Efter Hans Rääfs avslutande bjöd Hatte på en eminent god soppa varefter vi kastade oss in i första akten. Vi tragglade oss igenom hela vägen från prolog till scen 9, två gånger. Mycket gick ringrostigt och med bara dryga månaden kvar kom funderingarna över hur mycket som egentligen saknades oss, allvaret slog till som en stark kontrast till förmiddagens lek!
Även regissör Hatte B reagerade och för första gången fick vi ”på riktigt” höra på ordentligt kritik, hela gruppen. Hatte slog huvet på spiken och förklarade att alla Åh-öh, eh, och pauser måste BORT, och därefter in med tempo, mycket tempo. Visst tog vi till oss detta, men kanske var det även så att de 7 timmars långa passet slutligen tagit ut sin rätt och vi snarare liknade amöbor än skådespelare!? I vilket fall var kritiken mycket välbekomlig och rättvis. Redan nästa dag skulle det tas nya tag och skärpning efterlystes. Men innan dess bjöds det på Thai hemma hos Marie, som ett festligt avslut på dagen!
Vissa, jag själv och Rosiann, kunde knepet att lära sig att ”kissa innan”. Vi smet ned på toan på kulturhuset innan avfärd. Mona däremot var inte fullt lika förutseende utan gjorde den klassiska ”direkt kommen innanför dörren och frågar genast efter toan”-så fort vi kommit hem till Marie och Leif. Konsekvenserna av det blev stackars Mona snart obehagligt medveten om. Dörr-jäkeln gick så klart i baklås! Efter att Leif, en halv verktygslåda och 15 minuter senare, insett att han nog mött sin över-dörr fanns inget annat val än att försöka häva ut vår lilla Mona genom toa-fönstret som såklart satt i takhöjd! (bilder och film på detta kommer komma upp inom kort..!) Resten av kvällen gick däremot friktionsfri, alla närvarande njöt av det goda sällskapet, fantastisk chokladkaka och något som gav upphov till extremt lila tungor… vad vet jag inte!? Det blev många glada skratt och tillrop iallafall och något som närmast kan beskrivas som en nostalgisk sångafton banade väg som uppvärmning inför söndagens röstövningar! Vid elva-tiden slutade vi emellertid tänka på refrängen och begav oss istället med ens hem till sängen!
Tack för en givande och intressant dag och en störtmysig kväll!
//Grynet
Söndagen den 30 augusti 2009, kl. 10.00 - 17.00: Långhelgsrepetition med gästpedagoger - Kulturhuset
Söndagens övningar började med sång, röst och rörelseövningar. En av stans bättre sångpedagoger var för ändamålet rekryterad och det blev fart från första andetaget. Övningspasset innehöll allt från röstövningar, sång, rörelsepedagogik, dans och koordination. Undertecknad uppskattar verkligen att bara få hänga med och koncentrera sig på sig själv, att gå in i övningarna och svära när det går dåligt och glädja sig när man lyckas med det som ändå krävt en del av en. Underbart och att få göra det som en i mängden. Den ynnesten förnimmer man sällan som regissör. Man är en i mängden som regissör också – fast på ett annat vis… Emellertid ett perfekt sätt att starta upp denna, den andra dagen av långrepetitionshelgen med Hallarna.
Lunch på beställda sallader – vilket var enormt gott men medförde ett förskräckligt tuggande då salladerna aldrig tycktes vilja bli uppätna. I och med att vi åt tillsammans infann sig den där speciella lägerkänslan. Tanken var ju från början att vi skulle legat på läger – vi satsade på Katrinebergs Folkhögskola – men när det inte var möjligt att lösa – i förhållande till hur de kunde på folkhögskolan och ensemblens tidsperspektiv – fick detta med långhelg bli lösningen. Och det fungerade perfekt!
Efter lunchen gav vi oss i kast med ”Sommarkvällars” sista scen. Egentligen inga märkvärdigheter men precis som i går kröp intensiteten och skärpan ner väsentligt och kom aldrig riktigt över en morgontrött 4:a, om Undertecknad får uttrycka sig så… Det blev segt och orkeslöst. Anledningen till detta står att finna i olika orsaker. Kanske var detta för långa arbetspass. Sju timmar… därtill en fest som visserligen rundades av i civiliserad tid men säkert tröttade ändå. Men själva huvudorsaken skälvde mitt ibland oss (det måste tyvärr omnämnas). En av aktörerna har inte riktigt hittat rätt i sitt uppsåt som skådespelare … Det blev varken hackat eller malet, varken högspänning eller wattlöst… Det liknade mest ingenting, i bästa fall duktig högläsning och det blev för svårt för de övriga att ignorera, att dra upp till acceptabel nivå. Det är tyvärr så – och det måste bli till ändring ty det lierar sig inte med hopp om bättring. Emellertid gjordes en fantastisk prestation som stod som en skimrande, ensam stjärna på Thalias himmel. Och där fanns utrymme att briljera i slutscenens långa dialog när den unga skådespelerskan lät uttrycken pendlar från största hopp till djupaste förtvivlan, från stark självkänsla till total utflatning genom glädje, ilska, uppstudsighet, sorg, planlös eftertanke…. Utomordentligt gjort!
Som avslutning fick vi njuta halvannan timme med olika yogaövningar. Fantastiskt! – det perfekta avslutet där en av våra egna skådespelare eminent höll i helgens sista pass. Det fick oss att lägga oss ner. Känna efter, stretcha både kropp och själ. Som att passera förbi flera gränser i ett tåg som gick så där lagom fort så att man hann med att njuta av landskapets alla skiftningar. Vid den sista avslappningsövningen gick Undertecknad genom vallen mellan verklighet och dröm. En lång stund stod han där i drömmen med händerna i fickorna och betraktade allt det som lycka och tillfredställelse har att ge och visa upp.
Det här blev en bra och minnesvärd helg. Att det inte högpresterandes under repetitionspassen kan man bortse från. Så mycket har rört sig i huvudet på oss under de här två dagarna. Någonstans tar förmågan till energisk koncentration slut. Så var det förmodligen när vi skulle ge oss i kast med det som var oss mest bekant under de här två dagarna. Helgens hemmaläger betydde så mycket mer - som man inte riktigt kan benämna - som man ändå vet var fantastiskt!
Stort tack till alla, från våra gäster till oss själva!
Hatte Bärtilsson

Till sist några goa mail:

TACK ALLA!!!
...för en fantastisk trevlig helg! Kanonkul och NYTTIGT! :-)
Inspirerande gäster, sitter faktiskt här nu vid datorn, vid skrivbordet....i
Falkenberg...och tänker "UPP"... :-)
Har inte lekt titt-ut med min kollega Bengt ännu....få se om jag tar det
senare kanske.... Han verkar allvarlig på en 6:a så det skulle nog
behövas....
Å Anna-Carin!!! Underbar kvinna!! Tänk om man ändå hade känt henne lite
längre!!! ;-)
Tack för all mat!!
Tack Hatte!!
Tack Lasse för att du behöll skorna på under yogan................eller hur
va det nu?
Tack Micke för att du vågade v(f)isa dig i dina pyjamasbyxor..
Och tack till er alla andra också!!!
Kram på er sommarpärlor,
Cina

Vilken fin summering av en "Sommar-rik" helg!
Herregu' va' trevligt det är, att göra allt det här roliga med er.
Det här sade jag med en en känsla av glädje på nivå 9!!
Sköt om er och må så gott!
/Micke

Hejsan!
Även jag vill tacka alla för en fantastiskt spännande och rolig helg.
Det som var mest spännande för mig var att se om det gick att ta sig ut genom fönstret på toaletten hos Marie. Det gick så fint så. Hon stod utanför dörren och pratade med lugn och fin röst, så nån rädsla hann aldrig infinna sig hos mig.Leif ville rädda mig och bära mig på sina axlar.Jag säger bara; "oh, en sån karl"!
Hoppas deras grannar överlevde den i våra öron vackra sången som pågick under flera timmar.
Tack för alla goa skratt, all mat och den härliga gemenskapen.
Puss och kram till er alla.
Magda/Mona

Å jag håller med!!!
Vilken helg!!
Jag var helt slut när jag kom hem igår kväll:) Och samtidigt "upplyft"! Vilka fantastiska nya lärdomar, både från våra gästföreläsare och från varandra! Härligt!!!
Och lördagskvällen var ju helt fantastisk! Marie! Tack igen för underbar gästfrihet!!! Så många sånger vi kan!!!
Kram på er allihop!!!
Caisa/Ullis/Anna-Carin
Tisdagen den 1 september 2009, kl. 18.00: Textgenomgång - Kulturhuset
En aning ledsamma meddelanden
Bästa skådespelerska!
Det gör mig så ont om dig! På många sätt. Men en sak ska du veta… vi löser problemet med din frånvaro på så sätt att du inte behöver oroa dig för det. Det viktigaste nu måste ju vara din hälsa. Att du blir frisk och stark igen. När du är redo för teatern igen så hänger du bara på. Det blir drama/teaterkurs längre fram i höst igen. Känner du dig rustad då så vet du att du alltid är välkommen. Om inte så kommer det en vår också. Jag hoppas att jag tröstat dej lite med dessa ord. Vi saknar dig allihop och hade naturligtvis tyckt att det varit roligast och bäst om du fortsatt med din Gertrud. När inte din hälsa tillåter det har vi ryckt en av Magdorna som nu får nu ta över Gertrudrollen. Det är det bästa vi kan göra under rådande omständigheter och jag tror att det kommer att lösa detta vårt världsliga problem. För dig gäller det nu att sätta hälsan i första hand och vi hoppas alla att det finns en lösning på dina smärtor, att du får lindring och blir kvitt dem och snart är tillbaka på tiljorna igen! Vet att vi allihop tänker på dig! Ingen vill att du oroar dig för oss eller har dåligt samvete. Teater tar vi hand om. Det blir din garanti för att din plats står fri för dig när du känner att du är redo igen!
Hela Sommarkvällsensemblen hälsar och önskar dig snar bättring!

Kvällens repetitioner började med att vi tog en titt på Lilla Scen, Kulturhuset. Den ligger vägg i vägg med svarta salen där vi nu under månader har hållit till med våra repetitioner. Lilla Scen blir från och med nästa vecka vårt tillhåll för samlingar och arbete och det är där vi så småningom också kommer att ge våra sex föreställningar.
Sen kom Undertecknads svåra uppdrag. Efter långa och prövande funderingar har det här beslutet värkt fram… En av skådespelarna håller inte riktigt det mått som den övriga ensemblens nu arbetat fram. Ribban har undan för undan höjts – ambitionerna har blivit allt högre och då har en person inte riktigt följt med i detta. Det har varit uppenbart för regissören även om frågan naturligtvis är känslig och inget rolig att framföra så måste det göras nu. Att peta någon ur laget är inte Undertecknad melodi. Det är i princip ett tecken på att Undertecknad misslyckats i sin ambition att höja den individuelle medarbetaren. Det är således många faktorer som spelat in här – men det här beslutet gick inte att dröja med… vi börjar närma oss premiär – en dryg månad kvar.
Undertecknad tog berörd skådespelare åt sidan för ett enskilt samtal och fick det sagt. Frankt uttalat – även om Undertecknad hackade som bara den vid sittningen – rollen går över till den andre skådespelaren som kreerar rollen men att vi inte vill mista berörd inom ensemblen. Vi behöver hjälp med allting från kläder till sufflering. Kanske hade den skådespelare som nu satt på tu man hand med sin regissör på känn att hon inte skulle orka lyfta rollen och kanske var det en lättnad, befrielse för henne att på detta sätt ha blivit frigjord från detta ansvar. Meddelandet blev inte så strängt – togs inte emot med vare sig bitterhet eller dunkelmod. Men det är klart… Aldrig roligt det här!

Resten av denna repetitionskväll ägnades åt textövningar. Undertecknad gick igenom principer för textarbete som han vet hjälper honom i hans möda med att lära läxa. Allt blir så mycket lättare när man i grunden gjort sin analys av texten, mening för mening markerat de viktiga orden och synnerligen förstår vad man säger. Var och en av de församlade fick enskilt gå igenom ett textparti på instruerat vis för att sedan redovisa inför gruppen. Många märkliga fenomen uppstod vid denna redovisande samling. För en del öppnade sig texten – för andra likafullt blev det uppenbart att ren intuition också räcker långt och att det inte är så dumt att rakt av gå på känsla för hur repliken ska framföras. Spännande och lärorik kväll!
Hatte Bärtilsson

Onsdagen den 2 september 2009, kl. 18.30: Scener: Gertrud, Fredrik, Magda & Bror - Kulturhuset
Sommarkvällsrepetitionerna blev en blixtvisit i konstens kuriösa
värld. En knapp timme stod till vårt förfogande. Den krympte dessutom ihop då vi var tvungna att acklimatisera oss när vi för första gången klev in i den sal där vi nu ska framhärda fram till sista föreställning. För första gångne på scen (dock utan scenografi) och då blir det lätt lite vilse. Men nej… När vi väl kom igång med repetitionerna gick de i ett rasande tempo. Endast tre skådespelare hade anslutet till kvällens övningar – en meddelad sjuk – och vi gick i gång med full kraft. Gertrud, Fredrik och Magdalena… En av Gertrudarna för första gången iklädd sin roll… och det var slående hur väl hon passade för sitt nya uppdrag. Det var vi överens om allihop. Vi hann gå laget runt – alla fick prova sin text – vi hann till och med gå ett par steg på djupet. Imponerande resultat! Den lågmälda men allt som ofta förekommande vilsenheten infann sig aldrig. Det var som om texten och skådespelarna och regissören frodades där i det betydligt större utrymmet. Mersmak på salen. Det var vad vi fick ut som bestående intryck av dessa första repetitioner på Lilla Scen, Kulturhuset.
Hatte Bärtilsson
Fredagen den 4 september 2009, kl. 08.00: Scenografibygge - Kulturhuset
Så har det stora arbetet kommit igång. ”Sommarkvällars” scenografibygge. Tidig samling på ByggMax för att plocka ut det material som behövdes och sen med raska tag till Kulturhusets källare för att där börja med det digra arbetet att såga itu plankor och stäver. Seveds gamla sommarhus har fått sin byggstart. Och vi hann också mycket riktigt med att slå ihop de första delarna till de platåer som utgör huvudgrunden för scenografin. Men det var stängt. För Undertecknad som inte direkt är van vid att bära omkring tyngre saker blev det en svettig och arbetsam förmiddag. Det kändes redan till kvällen att muskler som inte används i vanliga fall fått stryk, ömmade. Undertecknad tänker på sin 80-årige scenograf som strävade på minst lika hårt. Hur orkar han, denne fantastiske man? Hur som helst – skönt att ha kommit igång med detta arbete!
En lite reflektion som har med dagens skeende att göra. När vi kom ner i Kulturhusets källare gjorde vi alla reflektionen att tiden stått still. Det måste vara minst 25 år sen Undertecknad beträdde dessa underjordiska lokaler och allt, skriver allt såg ut precis som då för längesen. Ja, Undertecknad hittade till och med saker som han vet tillhört någon gammal uppsättning på 70 – 80-talet… Underligt, nästan spöklikt.
Hatte Bärtilsson
Lördagen den 5 september 2009, kl. 13.00: Textgenomgång: Gertrud - Magda - Kulturhuset
Vansinnigt trött – men ändå villig till repetition. Textgenomgång. Först Gertrudrollen. Det blev i sanning inte mycket gjort. Kulturhusets konstnärlige ledare tittade förbi och blev sittande nästan hela den disponibla repetitionstiden ut och dividerade om olika möjligheter för Kulturhuset. Kulturnämnden vill ju avveckla verksamheten – vilket är i sig en skam. Men vad kommer att hända med huset sedan. Rivas för att ge plats åt en höghuspark? Bevars som kulturminne – en tom lada utan verksamhet? Knappast troligt. Vem kommer att köpa upp området? Ja, som alla förstår var det ändå rätt spännande att dividera runt denna och liknande frågor…
Till sist kom vi igång med textarbetet. Några kluriga formuleringar i Gertrudtexten rätades ut och vi hittade möjliga vägar. Det blev tjugo minuters högkvalitativ repetition.
Därefter 2 X Magdalena. Här kom vi igång på momangen. Vi provade textpartier som de kände sig osäkra på. Vi pratade om att minimera gester, hålla upp rösten, finna automatiska uttrycksformer där inre tankar och bilder formar berättandet, hur man kan ta tillvara egna erfarenheter i sin rollpresentation. Vi fann lösningar utan att knäcka några avancerade gåtor. Texten är nog så klar för de här båda skådespelarna. Men vi fick gjort en hel del och det kändes tillfredställande när vi vandrade ut i höstluften.
När Undertecknad svängde in på parkeringen invid kontoret somnande han lyssnade på radion och stöttande huvudet mot säkerhetsbältet. Så sov han i över en halvtimme… Vansinnigt trött!
Hatte Bärtilsson

Söndagen den 6 september 2009, kl. 14.00: Textgenomgång: Fredrik - Karna - Gertrud - Ulrika - Kulturhuset
Repetitionerna var helt inriktade på enskilt arbete denna söndag. Fyra skådespelare var kallade för textgenomgång och det arbetet flöt på ungefär som igår. En timme var hade vi… men det är egentligen helt omöjligt att utnyttja denna stund helt och fullt på ett rationellt sätt. Det blir mycket kringsnack som egentligen inte har med själva texten att göra, dock om det gemensamma arbete som nu snart går in på sin spurtsträcka.
Så föll det sig så att med Fredrikkreatören dryftade Undertecknad scenografidetaljer – då denne också är föreställningens scenograf och vi så nyss startat upp det praktiska arbetet med färdigställandet av våra planer.
Med Karnakreatören talade Undertecknad om stycket längd och kvalitet. Det restes tvivel som Undertecknad högst troligt inte hade något öra för.
Med Gertrudkreatören gick Undertecknad igenom biljettframställning och styrelsearbete. Hallarna kommer att hålla styrelsemöte måndag nästa vecka och det är viktigt att de får vetskap om vårt arbete och de behov som vi har. Marknadsföring och handräckning.
Med Ulrikakreatören resonemang runt roll och del i helheten. Om vilka som kommer att spela vid första respektive andra premiären och som avslutning den för henne närstående semesterresan.
Därmed inte sagt att vi inte arbetade med texten som samtliga var kallade för. Det blev fyra bra pass hur som helst. Mest givande var kanske arbetet med Gertrudrollen – efter som berörd skådespelare så nyligen krupit in i utformandet av den. Vi provade olika mönster och sätt att attackera texten och fann vägar för att komma fram. Tillfredställande! För henne hänger det mycket på nyanserna och att hon betonar väl i replikuppbyggnaden. Trots att hon är så ny i denna roll faller det mesta ändå på plats och det finns absolut ingen anledning till oro. Tvärt om!
Hatte Bärtilsson

Skicka era loggbidrag till hatte.b@telia.com