Lördagen den 15 augusti 2009, kl. 13.00 - Spridda scener - Kulturhuset
I höjd med avokadodisken på Maxi stormarknad ringer mobiltelefonen. Det är en av de yngre skådespelarna i Sommarkvällarensemblen som ringer och meddelar sig sjuk... Snuvig, hängig och vill inte komma av hänsyn att i värsta fall smitta någon annan.
Sekunden efter ringer ännu en av ensemblens skådespelare och meddelar att hon är befinner sig på akuten. Hjärtat eller lungorna... Ingen vet i telefonerande ögonblick... I ett slag grusas eftermiddagens repetitionsplaner men vad värre är. Hur står det till med de sjukskrivna? Det verkar mer än lovligt skräckinjagande... och oron för deras hälsa, främst den sistnämnda gör att avokadon inte alls känns så angelägen längre... om ens det teaterstycke som vi gemensamt ska föra fram.
Så börjar således höstens repetitionsarbete med ”Några Sommarkvällar På Jorden”. Når Undertecknad kommer ner till Kulturhuset är inte mer än halva den kallade gruppen samlad. Vi beslutar dock att snabbt stuva om bland de scener som skulle repeteras för att på så vis utnyttja de närvarande så rationellt som möjligt. Och vi får igång arbetet. Det går inte riktigt som tänkt. Undertecknad får hoppa in som Fredrik men det är inte bara av ondo... Nya scenlösningar hittas och plötsligt tänder det till i arbetet. Undertecknad finner det väldigt angenämt att strosa runt och pröva nya infall och de övriga hänger på. Framför allt Karna-kreatören som hittar rätt i mycket och spelar översvallande entusiastiskt. Jo, det blir till en kreativ eftermiddag trots att ensemblen krympt ihop till 5 av 8 kallade. Vi fortsätter sen med fler scener som ör möjliga att gå igenom med den korta skaran. Och det görs framsteg med allt vi tar oss för. Bland annat prövar vi en helt ny uppställning av prologen som fungerar alldeles utmärkt. Undertecknad både ryser och blir tårögd. Vi provar den igen... med samma resultat... Allra bäst är det när skådespelarna helt släpper sina manus... de börjar göra det nu – då kommer livet in i bilden och de tar kontakt med varandra och är levande närvarande.
Från sjukrapporter till koncentrerade salsrepetitioner... Det blir en utmärkt analys av dagens arbete. Lovande!
Hatte Bärtilsson

Tisdagen den 18 augusti 2009, kl. 18.00 - Scen 22, 4, 5 & 6 - Kulturhuset
Att få komma till Hallarna och Kulturhuset efter en sådan här dag (full av relativt sett komplicerade och oangenäma/angenäma möten) känns naturligtvis som en befrielse. Hemmaplan och ett gott stycke arbete – vad är där att klaga på.
Första passet med den goa kombinationen de äldsta och de yngsta damerna i ensemblen och sista scenen, eller rättare ett brottstycke ur den. Flickorna – båda två – var väl en aning ringrostiga – de gick för första gången in i hösten repetitionsarbete denna kväll. Men det tog sig. Det som var frapperande var att man inte en enda gång lyckades hitta lugnet i denna scen. Det blev ytligt och en aning stressigt. Vi talade om det efteråt. Det finns så mycket varme och förtrolighet som senare vänder till motsatsen för att mot slutet åter vänder för att bli mjukt och varmt och kärleksfullt och förvirrat och komplext… Det är inte lätt, det ska kanske Undertecknad tillägga…
Därpå hela feta familjen och grälet i scen 4. Även här började det trevande. Här skulle det emellertid få fart, ordentlig fart. Det vi sökte undan för undan var också att implementera humor i denna vresiga och eskalerande irritation. Och det var inte svårt med de skådespelarresurser som fanns på scen denna kväll. Hälften allvar, realistiskt utspel. En typisk situation runt människor som umgåtts några veckor på en ytterst begränsad yta och där alla nu går varandra på nerverna. Explosion! Fast ingen egentligen begriper varför – mer än att man just är i största allmänhet irriterad – irriterad för att inte maten är klar – irriterad för att den som lovat att köra in till samhället för att köpa öl inte gjort det, irriterad för att någon satt sig på grytlapparna, irriterad för att någon sprungit till skogs för att föra oväsen med sin fiol… och så denna fråga som behandlas helt utifrån olika infallsvinklar; Barnen… En får inte som den vill i frågan… En annan har i övermåttan och är tillika lärare. Här exploderar krutdurken AB Familjen och flyger bokstavligen i luften. Jojamensan… vi hittade rätt och det blev faktiskt rätt kul också.  
Sista scenen för kvällen. Scen sex. Kyssarnas scen. Här började det också okänsligt… Men med endast tre skådespelare kvar till sista halvlek tog det sig snart och till sist står Bror och Magda och skriker till varandra näsa mot näsa.
Allt blir nu bättre och bättre därför att det finns ett annat allvar. Skådespelarna är pålästa till repetition. Det betyder inte enbart att man kan sin textläxa utan också funderat runt ett par varv om sin roll och de relationer den har till övriga. Ah, det här ser i allra största allmänhet bra ut – det tar sig… verkligen! Och skönt att få luta sig tillbaka och koppla med detta stränga arbete… Det tycker i alla fall regissören.
En viktig fråga kom också upp under kvällen och som det fattades beslut på efter diskussion.
Det har visat sig att det kommer att bli svårt att anordna spelningar mitt i veckan på Kulturhuset. Tanken var ju att vi skulle ge två föreställningar på onsdagskvällar. Nu strök vi dem ur programmet på grund av att annan verksamhet bedrivs i huset, vägg i vägg med lilla scen. Beslutet togs enhälligt av närvarande ensemble. Alltså inga onsdagsföreställningar!
Hatte Bärtilsson

Lördagen den 22 augusti 2009, kl. 13.00 - Prolog - scen 4 & 16 - 21 - Kulturhuset
Helgerna är helt formade av repetitionerna med Hallarnas Skådespelarlag. Siktet är inställt på dessa fyratimmarspass med skådespelarna nere i mörka salen på Kulturhuset. I detta ligger det ytterst lite besvär – mer en slags befrielse i att ha skapat en rutin, förutom den glädje som själva arbetet ger. För det är ett rent nöje att träffas i denna sandlåda. Alltid människor på solskenshumör! Alla alltid redo till kreativt arbete. Aldrig att man känner att det tar emot. Det är som att gå ner till Kulturhuset och lägga sig på en slags svävare som bär iväg med en på en spännande och halsbrytande färd blad repliker, infall, nya idéer, gags, förändringar och skrattet är aldrig mer än en millimeter bort. Härligt kompani, härligt arbete!
Scen fyra har blivit vår stötesten. Vi kommer inte förbi den och det är något som inte känns bra…Vi började dagen repetitioner och startade från prologen för att sen ta oss scen för scen fram mot fyran – irritationsscenen, där alla exponerar sin irritation över att ha suttit fast med varandra för länge och trampat runt bland både oömma som ömma tår. Men där, vid scen fyra körde vi som vanligt fast. Vi hittar inte det rätta flytet, någonting stakar sig, skaver… svårt att säga vad – det börjar bli frustrerande då Undertecknad vet att det kommer en scen 8 som också är besvärlig. Idag strök vi, efter stor debatt och ändrade om i replikerna. Något gott förde det med sig då ett större flyt infann sig – en större frihet för aktörerna att agera inför scenens stora utbrott mellan Ulrika och Gertrud. Men vi kommer att hamna i fyrafällan framöver också… då det inte riktigt satt sig och det finns några stickspår ännu att utforska.
Andra delen av repetitionerna tog oss från scen 16 till scen 21. 75% av andra akten. Hade det trögat runt fyran fick andra aktens scener fritt flöde. Undertecknad ingrep inte under denna genomgång och därigenom fick skådepelarna friheten att pröva sig fram genom ett längre sammanhängande parti. Den möjligheten utnyttjades hundra. Visst… scen 16 – julgransscenen, där Tomas kommer hem till Tanjas nya lägenhet är klart underrepeterad – men i övrigt gick det väldigt bra. Så bra att man från sittande skådespelare hörde tillrop som ”stående applåder” och mot slutet även blanka ögon hos de flesta. Regissören, som är den blödigaste i församlingen, rullade tårar helt öppet – jo, så gripande var det. Här har tempot också funnit in i rätt läge. Långsamt… nästa skymningsmässigt… glider scenerna fram som i en dröm. Och denna lördagseftermiddag var det många av de inblandade skådespelarna som klart överglänste sig själva. Fantastiskt! Vi fick ett rent förtrollat slut på dagens övningar.
Hatte Bärtilsson

Söndagen den 23 augusti 2009, kl. 14.00 - scen 4, 8, 9 & 11 - Kulturhuset
Vid pass elva stod en äldre, gråhårig gentleman utanför kontorsdörren för halvannan timmes sittning med Sommarkvällars första marknadsföringsmaterial. Det blev till ett mycket effektivt arbetspass. Så snart vi kom till datorn var vi med raska tag sysselsatta med den första A 4:an förmedlande pjäsens innehåll, premiär och speldagar. Det gick som en dans och innan passet var till enda hade vi och presterat ett A 3 förslag. Det var vad vi hade att göra denna förmiddag och vi var hoppfullt tillfreds med resultatet. Nu är det således bestämt att vi ger våra föreställningar klockan 18.30 både lördag och söndag med start från premiären den 10 oktober.
14.00 samling för repetition. Snabbt igenom scen 4 för att dagens Ulrika skulle få kläm på de ändringar i texten som vi gjorde igår. Därpå scen 8… och mycket stapplande… Först rakt igenom därpå avsnitt för avsnitt enligt den uppdelning vi gjorde före sommaruppehållet. Vissa partier utan nämnvärda problem. Andra åter trevande utan riktig struktur. Undertecknad gick omkring i Brors roll och fick inte den överblick som kanske kan betecknas som nödvändig ur regisynpunkt. Till slut fann vi vägar och fick upp tempot och intensiteten. Det är inte alldeles lätt med denna den kanske mest komplicerade av pjäsens scener. Den längsta… den mest tempokänsliga.
Andra delen av repetitionen ägnades åt scenerna efter första sommaren i familjehuset. Ulrika ger sig iväg… här strök vi också i texten. Mot slutet av scenen kändes det som om allt bara upprepades och intensiteten sjönk. Vi filade bort Ulrikas sista replik och fick ett starkare slut med Tomas gastandes efter sin kvinna som vänder på klacken och försvinner.
Tomas och Tanja avslutade söndagens session. Den scenen har vi inte rört på mycket länge. Vi beslutade oss för att göra om så mycket som möjligt – få en nystart på det arbetet. Vi lät bland annat Tomas komma ut från köket med gryta och sked när Tanja uppenbarar sig i huset. Snabbnudelsoppa… (kolapps). Det blev väldigt komiskt och gör denna ödesscen mindre förutsägbar. Därpå spaltade vi upp scenen från tre parti till fyra. I det tredje partiet prövade vi med att låta Tomas och Tanja spela kort. På det viset vill vi visa att Tanja faktiskt varit hos Tomas i flera dagar – kanske över en vecka. De har i brist på annan sysselsättning tagit till kortleken för att förströ tiden. Tomas skriver ingenting medan Tanja är hos honom… och till sist ligger de med varandra… på Tomas initiativ. Med denna nya indelning av scenen blir den mer fragmentarisk… nästan drömlik… som ett minne som tynat bort där man inte kan placera händelser i rätt ordning… Det kändes bra och riktigt.
Tanjakreatören är en riktig kämpe som trots långvarig förkylning ändå ger sitt yttersta. Dock tröttade vi oss inte över hövan utan nöjde oss med att summariskt gå igenom Tomas-Tanjascenen.
Det var denna repetitionsperiods sista pass. Vi är nu igång på allvar, utan minsta prut på de ansträngningar som regissör och ensemble lägger ner. Uppsättningen tar stormsteg framåt för varje samling vi lägger bakom oss. Alla verkar nöjda med sina personliga prestationer och med vad de ser andra göra. När vi nu har ytterligare en period (två veckor) kvar i svarta salen kan vi med tillförsikt se fram emot det fortsatta arbetet. Siktet är väl inställt och regissören längtar nu efter scenrepetitioner med allt vad det innebär av teknik, ljud, ljus och en funktionsduglig scenografi.
Hatte Bärtilsson