Hallarnas Skådespelarlag
Hallarnas Skådespelarlag
REPETITIONSLOGGBOK # 3
| Lördagen
den 23 maj 2009, kl. 14.00 - REPETITION Text & monologer - Kulturhuset Eftermiddagens repetition med Hallarnas Skådespelarlag… Det blir lite pluttigt när laget är svårt att samla ihop. Två enskilda repetitionspass – som var minst sagt välgörande. Det är nämligen samtidigt en förmån att få enskild tid med skådespelarna då man hinner djuppenetrera texten och dess formgivning. Vi passade på att gå lite mer på djupet med Karnas och Gertruds textpartier. Särskilt Karnas sorgemonologer i början av pjäsen. Det var länge sen hon hade ett färskt öra att vända sig till. Tomas får stå till tjänst. Alla andra flyr och det uppenbarligen. Vi prövade några nya infall och nyanser. Inga större problem. Med Gertrud likadant. Skådespelaren som kreerar rollen klagade något på att det var svårt att finna Gertrud… att hon till och med var tråkig att göra. Här provade vi helt nya infallsvinklar. Försökte utnyttja det faktum att Gertrud är mellanstadielärare för att se vad det kunde föra oss till. Vi fann ganska snart öppningar som förstärkte rollen åt ett komiskt håll och samtidigt gav en annan yta. Torrare men mer bestämd. När Fredrik ankom till repetitionerna gick diskussionerna vidare. Vi sökte nu tillsammans. Nya, långa diskussioner. Fredrik vill också driva sin roll mot torr tråkighet. Vi gick runt Gertruds vredesutbrott i scen 8. Vem vänder hon sig till när klimax annalkas? Ulrika. Vi provade och det fungerade. Det var strängt men förnöjsamt. Pluttiga repetitioner, måhända. Men tid för att gå på djupet! Inget arbete görs i onödan när man är på teatern. Varje repetition för något nytt med sig som man kan gå vidare ifrån vid nästa tillfälle. Så var det idag! Hatte Bärtilsson |
| Söndagen
den 24 maj 2009, kl. 15.00 - REPETITION Monologer, scen 6, 15, 18, &
19 - Kulturhuset När Undertecknad anlände till repetitionerna (något sen från foderanstalten Ysby…) satt två duktiga damer och väntade på trappen till repetitionssalen. Två gånger Gertrud. Och repetitionerna startade med diskussioner. Den ena av damerna hatar Gertrud. Det var utgångspunkten igår. Den andra älskar sin roll. Det var utgångspunkten idag. Spännande… som ett minfält för regissören. Hur han än trampar riskerar han att trampa fel… Men fantastiskt med dessa (vi ska inte överdriva dem) motsättningar. De fungerar bra som drivmedel i diskussionerna och tänjer gränserna för den egna rolltolkningen. Det blev också kreativt när vi väl äntrat salen och kom upp på golvet med funderingarna. Del två – Bror och två gånger Magda. Nu skådespelare involverade i häftig, hetsig dialog. Det tog fart i hysterin. Och vi hittade ut fast Undertecknad är inte helt säker på om vi fann den där absoluta linjen trovärdig att följa framöver. Det kommer nog till förändringar vad det lider. Men den korta scenen (scen 15) med Magda och Bror blev så bra att armhåren reste sig! Synnerligen! Del tre – två gånger Ulrika och två gånger Magda. Och här blommade samtliga ut i egna och gemensamma förbättringar. Båda paren har haft problem – för gnälligt visavi för aggressivt – men idag började alla hitta rätt på allvar! Vi kom dock inte längre än till de redan turbulenta och känsliga scenerna 18 och 19. Men det var nog bra att vi gav dessa scener mer tid. De är redan väl repeterade men för känsliga att lämna vind för våg. Utan att i ett första skede korrigera, löpte scenerna väl men blev starkare när vi bröt ner dem i detalj. Vi skärskådade, ändrade och fick ett klart fall framåt. Imponerande på alla händer. Nu saknas bara den rätta lyssningen, den totala inlevelsen, den anatomiska andningen och flödet som liknar livet. Säger man som så kan man lätt inbilla sig att vi har mycket kvar att nydana och gå vidare med – men regissören tror att en hand paralyserad av en bunt papper har en avgörande inverkan för att få bukt med ovan nämnda problem. Nyttig dag i salen! Hatte Bärtilsson ... att hitta sin rollfigur... Nu äntligen skall jag ta mig samman och skriva ett inlägg! "Vad skall jag säga då? Rena dårhuset." Nej, inte alls. Snarare ett slags konstruktivt kaos, så känns det just nu i alla fall. Det är underbart att repetera, lustfyllt, frustrerande, välgörande, smärtsamt, glädjefyllt... allt på en gång! Detta att hitta sin rollfigur, ack så svårt men spännande. Människan är en berättelse, alla bär på sin egen historia, sina drömmar, fantasier, minnen, trauman och förhoppningar. Så och stackars Gertrud, det är jag övertygad om. På ytan så perfekt och tråkig men... Under helgens repetitioner har vi börjat närma oss den kvinna hon har formats till. Av vem/vilka? Varför? Man väljer sitt liv, eller...? Filosofiska och psykologiska funderingar, hur ofta har man tid med detta i vår hektiska tillvaro? Tack Hatte för att du har så mycket entusiasm och tålamod! Jag ser fram emot nästa repetition!! Marie |
| Tisdagen
den 26 maj 2009, kl. 18.00 - REPETITION - Scen 6 & 16 - Kulturhuset Ruskig scen... Vilken ruskig scen. När Micke och Jenny gick upp och påbörjade den hemska scen 16 då Tomas äntligen tar tag i sin situation och faktiskt besöker Tanja för att reda upp saker och ting. Scenen i vilken inget går som han har tänkt sig. Tanja är naiv och glad och totalblockerar öronen för Tomas förnuft. Stackars Tomas försjunker bara än mer ner i eländet och smörjan som utgörs av det stundande barnet. När jag såg scenen fick jag nästan kväljningar och kände mig riktigt illa berörd av de båda karaktärernas olika plan inför framtiden. Fy tusan, hur kunde det bli såhär...? Detta trots att jag sedan månader tillbaka har vetat om scenens manus. Men att vi arbetar fram scenen till att uppkalla sådana känslor som jag tror att den, om då inte än mer, även för vår publik kommer väcka. Det är häftigt. Repetitionen var kort men intensiv och… den där obehagskänslan hänger minsann kvar… hur ska detta sluta!? Grynet |
| Onsdagen
den 27 maj 2009, kl. 17.30 - IMPROVISATIONER - Kulturhuset |
| Lördagen
den 30 maj 2009, kl. 12.30 - REPETITIONER - Scen 6, 8, 15, 18, 19 &
22 - Kulturhuset Vi hade gjort en omplacering vad gällde sista repetitionspasset och flyttat fram det till klockan 12.30. Detta för att bättre passa de medverkande skådespelarna. Unga Tanja i delpolemik, delsämja med gamla Karna. Barnbarn och mormor i förtroligt samtal där båda med jämna mellanrum trampar igenom golvet av vad som passar sig att tycka och säga. De två aktörerna hade inga större bekymmer att finna rätt i en relativt sett komplicerad textmassa. Det är en av pjäsens längre dialoger. Men det gick väldigt smidigt och resultatet blev efter halvannan timmes sökande mycket gott. Båda är också väldigt stabila och arbetar på ett utsökt konkret sätt. Vid två kom övriga ensemblemedlemmar till dagens kallade övningar. Scen 6… 18, 19… de gamla godingarna som nu börjar ta form på allvar. De scener som vi för en och en halv månad sedan hade sådana problem med kan vi nu leka med och hitta nya nyanser i. Det är minst sagt steg i rätt riktning! Med 18, 19 försökte vi avdramatisera i en ännu större utsträckning än vi vågat tidigare. Resultatet lät inte vänta på sig… Vi kom betydligt närmare en trovärdig realism. Undertecknad tror nog att skådespelarna haft stora problem, låst sig med en alltför poetisk text och velat överdriva det dramatiska uttrycket. Regissören har seglat med och inte haft förmågan att reda ut det på ett förnuftigt sätt. Nu blev det andra bullar idag. Och även om vi kommer att ändra framöver känns det som vi slirat in på rätt stig i och med dagens repetition. Egentligen bara en följdriktlighet på det vi började på vid förra repetitionstillfället av scenerna. Så den långa… delvis tråkiga… åttonde scenen. Vi klockade den idag. 15 minuter… att förfära sig över. Men den kändes inte alls så lång. Dessutom börjar den fyllas med detaljer, ögonkontakter, menade blickar, skott in i den övriga pjäsen och textkontroll. Mycket återstår men nu finns det kontroll även här. Sorgeligast härvidlag är att Undertecknad/Regissören under den senaste tiden gjort stand in för Tomasrollen och därigenom mer börjat leta som skådespelare än regissör. Nåja… det finns något gott i det också även om funna rollskatter inte direkt går att överföra på en annan kreatör. Trots att Undertecknad kände sig något ur form och en aning förvirrad efter fredagens arbetsamheter med lång projektskrivning i Varberg kom han ut på rätt sida och kände sig någorlunda tillfreds och uppruskad till det repetitionstempo som arbetet kräver. Kan det ha med att glass delades ut i halvtid…? Eller…? Nej, kanske inte – mer då att ensemblen nu är väl sammansvetsad och otroligt repetitionsvillig. Förutsättningar för ett gott arbetsklimat! Hatte Bärtilsson |
|
Söndagen
den 31 maj 2009, kl. 15.00 - REPETITIONER - Scen 16, 20 & 22 - Kulturhuset Är det kanske livet? Att vi föder varandra? Scen 20….och så kom vi då dit, som vi Ullisar (förmodligen även regissören och Thomas) väntat på med både spänning och oro inför hur den scenen ska spelas…vi läser först igenom rakt av….hmmm…det är ju ingen dialog…det verkar inte som Thomas och Ulrika pratar eller lyssnar till varandra…och vi konstaterar hur enormt viktig (även denna) scenen är. Det är ju här som Thomas förklarar sin kärlek till Ulrika och hon tar emot honom och bekräftar en fortsättning på deras relation. När vi sen intar positionerna, som är givna…..”så måste vi berätta alltsammans för varandra igen” och börjar spela, så visar det sig vara ganska solklart med rörelser, betoningar och känslorna infinner sig relativt snabbt….det känns bara helt ljuvligt naturligt!! Kanske är detta också för att vi väntat så pass länge med denna scenen, den kom liksom helt rätt i tid!....var detta månne förutsett av vår eminente regissör också, att lägga den så här i tiden…härligt i alla fall! Vi lyckades bli rörda till tårar ännu en gång….Länge leve kärleken!!! Cina Kontrollmanin... De sista veckorna har det hänt mycket och visst känns det att vi med storsteg närmar oss sommaruppehållet. Vad som också märks är hur mycket vi har övat. OCH hur mycket var och en av oss hela tiden utvecklas och får pli på sina repliker. En rad som tidigare bara släntrat ut ger idag upphov till knotter över hela min arm. När jag kom in i repetitionssalen var nästan hela gruppen samlad och i full fart med vår avslutningsscen. Alla hade radat upp sig på våra olika, numera tre, etapper och sist kom Tanja ut och blickade ner över övriga. Magda och Karna såg ut mot Lundqvist brygga och man kunde ana en solnedgång över den gamla stugan. Så fantastiskt det har blivit! Vår pjäs bara växer och växer och avslutet, så häftigt det kommer bli! Hatte är en sådan fantastisk regissör och idéerna som han kläcker, underbara… ohh vad jag längtar till att få se vår klara uppsättning. Allt från scenutstyrsel till finnish, det är så genomtänkt och även då det är nytt känns allt så självklart när det presenteras. Så klart Sven-Gregor ska vara med, och det är väl självklart att vi ska ha ljusa, ofärgade kläder! Idag har rörelsemönstret slagit ned en räls som vi från idag kommer att kunna hålla oss stadigt på. Nu fattas det bara att släppa manuset ur hand. Ohh vad bra det kommer bli! Och Tanja sen… jag tror bestämt att vi kan lägga till kontrollmani på egenskapslistan. Osäkerheten som blivit beslutsamhet, livslusten som kommer och går, tonårstrotset till allvaret i det nya vuxenlivet och sedan… kontrollmanin! Den där lilla extra egenskapen som jag sökt efter… som jag inte kunnat sätta pil på, nu finns den där, förstår ni!? Grynet Scen 22...sista scenen! Tanja höggravid, och tror fortfarande att det kommer bli hon och Tomas. Och så kommer bomben...Tomas och Ulrika ska gifta sig! Va? Neeeej!! När jag tidigare läst scen 22 har jag inte riktigt gillat slutet, Tanja blir ju helt övergiven. Alla överger henne, till och med hennes föräldrar. Men med en helt otrolig ensemble och många olika tankar och ideér så löser vi det. Självklart! Tanjas son springer fram i sanden och leker. Vilket slut. Tanja har gått vidare. Tanja har verkligen blivit vuxen. Dagens rep...ja vad ska man säga. Hela pjäsen växer fram och alla börjar hitta hem i sina roller vilket är väldigt kul att se. Man börjar hitta sig själv! Mycket givande dag. Jag älskar teater! Jenny...hrm jag menar Tanja |
| Skicka era logginlägg till: hatte.b@telia.com |