Hallarnas Skådespelarlag
Hallarnas Skådespelarlag
REPETITIONSLOGGBOK # 2
| Tisdagen
den 5 maj 2009, kl. 18.00 - REPETITION Scen 11, 12, & 13- Kulturhuset Undertecknad fruktar alltid, vid längre repetitionsuppehåll, att allt är på väg att rasa samman. Att skådespelarna ska ha glömt – inte minst regissören själv – att man ska komma som främling och att uppnådda resultat ska vara som bortsopade… Så är det naturligtvis inte. Men den där fruktan hänger i – och så även idag efter nästa en veckas uppehåll. Men nej… Efter att vi kört repetitionsöppningen i fräsig bil med allmän diskussion om teaterns många olika dimensioner kom vi upp till dans på tiljorna till slut. Och det skulle naturligtvis visa sig att det inte glömts någonting. Om någon glömt något var det regissören själv… Kvällen andra scen svajades fram med Tomasrollen och Brorrollen i lagom blandning av genialitet och förfärligt amatörmässigt kreerande. När det var som bäst rörde det Undertecknad i botten… När det var som sämst lät den samme dem göra om det igen. Det är inte alltid svajande är av ondo. Det söks efter de rätta uttrycken och det innebär per automatik att det svajar. Så låt det svaja! Det kan i princip få svaja ända fram till i augusti! Tredje passet. Ungdomarna som bär Tanja mot en nu något trött Tomas. Först med den ena – ett försök – men när Tomas kom med förslaget att den andra skulle gå igenom scenen, detta därför att vi redan satt den i den konstellationen började paletten blomma. Det blev så sällsamt kul och intressant som bara ett sent repetitionspass – med trött personal – kan bli. Annan regissör från annan ensemble kom in i rummet för att hämta en kvarglömd tröja stannade av purt intresse och följde repetitionen ända fram till sista ordet. Ja, det var spännande. Både spel och diskussion! Gott jobb! Och där ser man. Skådespelare håller sina roller bättre i minnet än vad nervös regissör har nytta av sina oro! Synd bara att vi inte hann med det skådespelarbyte som var tänkt... Enda smolken i gladbägaren denna kväll! Hatte Bärtilsson Det här med dubblerade roller… På nyreparerad cykel kom jag till slut fram till lummiga folkets park. Scen 12 stod på schemat och för första gången var båda Tanjorna på plats för repetition. Tyvärr var tiden lite knapp och eftersom jag och Mikael redan satt scenen en gång tidigare föll det sig att vi ”visade upp” för Jenny hur det ”skulle” vara. Något som i efterhand födde många tankar… kanske var det fel..? Det finns helt klart både för och nackdelar med dubblerade roller och här stöttes ett av grundstråken åt. För så som jag upplever Tanjas agerande och vill spela henne, kanske inte Jenny håller med om, alls. Å andra sidan, skulle både jag och Jenny få agera fritt skulle det innebära en dubbel belastning, eller i alla fall dubbel memorering och spel av Mikael som genuint spelar rollen som Tomas. Kanske är det bästa, just för att underlätta för våra ständiga, manliga deltagare att allt sker på ETT, samstämt vis. Kanske även ett måste? Olika vägar i agerandet kan ju trots allt leda till väldigt många missförstånd på scen… Därav detta är jag väldigt glad att jag
varit med under utformandet av scen 12 och hoppas att både jag
och min andra roll-hälft kan, tillsammans, utforma ytterligare
agerande av Tanja-rollen. För det är ju detta som är
så underbart med teater, hur vi från ett manus kan skapa
en levande bild, tillsammans. För att inte tala om att även
hitta praktiska lösningar till exempelvis ljusskiftningar som ska
ske på en scen i dagsljus! Resultatet av kvällens rep blev
ett djupdyk i förhållandet till rollen, Tanja gick från
att ha varit relativt lugn och osäker till mer livfull och målinriktad.
Så ännu ett pass i kapsäcken, för trots den vad
jag ser som knappa tid vi har för våra repetitioner känns
de aldrig onödiga utan varje gång sker något storartat.
Vi kommer framåt, hela tiden och jag längtar varje minut
efter nästa omgång… |
| Onsdagen
den 6 maj 2009, kl. 17.00 - REPETITION Scen P & 3 - Kulturhuset Kvällens repetition färgades något till en början av det myckna arbetet med viktiga beslut som föregått dagens teatersamling. Men det är som min gamle teaterlärare i Skara sa; Det är till syvende och sist så att man måste lära sig att kunna knäppa på energin på ett bestämt klockslag. Det går helt enkelt inte att gå in framför en publik och säga; ”Ni får vänligen vänta ett tag – skådespelarna har inte hittat den rätta inspirationen för att kunna framträda och göra sig själva rättvisa”. Det samma gäller regissörer… När skådespelarna kommer med sin iver och sitt intresse gäller det i momentet att ta det till vara. Kvällens första pass var ämnat att ge en av de skådespelare som kreerar Ulrikarollen lite hjälp att komma upp i välavvägd ilska. Vid ett tidigare tillfälle kände Undertecknad att det kanske skulle komma att behövas lite mer vrede för att ge rollen ytterligare en dimension. Vi körde oss svettiga med olika övningar – främst baserade på hur man kan kontrollera rösten. Och si… det fanns plötsligt ingen anledning till oro över hur ilska ska kunna presenteras. Man måste bara ta det moment för moment och få en grund att stå på. Timiditet är sällan till fördel – inte då bara på skådebanan – om man dessutom upprepar för sig själv att man har svårt för att bli arg… Då kör man med handbromsen dragen. Vrede ger nästan alltid frukt – ibland kallas det temperament – det är dock inte alltid som frukten kan avnjutas i sötma. Men vi kom loss och konstaterade genomsvetta att de här problemen har börjats att bearbetas. Kvällens andra pass innehöll två gånger Ulrika och Tomas. Prologen penetrerades både teoretiskt och praktiskt. Det är ju en… nå ja… nästan surrealistisk pjäsöppning. Den svajar än hit än dit, från nutid till dåtid, från realistiskt spel till monolog riktad direkt till publiken. Vi fann lösningar och plötsligt blev det så rörande att Undertecknad fick tårar i ögonen. Det här är mycket begåvade skådespelare, intuitiva och har den kapaciteten att svinga sig över alla dessa djupa skiftningar som prologen ställer krav på. Vi hann dessutom att skrapa lite lätt på scen tre. Den är inte heller så lätt. Få repliker där sinnesstämningen nästan skifta från mening till annan. Vi går vidare med den i morgon. Spännande! Hatte Bärtilsson Vilken läskig känsla! Vilken läskig känsla! Och vilken lyx!!! En hel timme själv med regissören! Det blev inte riktigt en timme ? vi fick hitta lokal först. Men, i stora foajéns tomhet blev aggressionerna större och större. Och jag mer och mer svettig. Hitta rösten, känslan och styrkan. Mycket nyttigt! Det stod ju tal- och aggressionsövning på schemat, så jag visste ju vad jag skulle få träna på. Och det behövdes! Visst kan jag bli arg, men det är inte många som får se det:) Jag ska öva och sen kommer jag att ha mycket nytta av detta även privat ? både hemma och på jobbet!!! Efter lite paus och pustning kom Mikael och Cina och vi körde prologen och scen 3. Nya funderingar och vändningar. För varje gång man läser manuset och ju mer man analyserar personerna desto djupare blir ju hela pjäsen. Vilka nyanser! En mening man läst flera gånger tidigare kan plötsligt få håret på armarna att resa sig eller ge ifrån sig en liten ilning utmed ryggraden. Superhäftigt!!! Vilka härliga och komplexa människor vi får lära känna i rollfigurerna! Jag längtar redan till nästa repetition! Vilken tur att den är imorgon:-) Man går ju ifrån repetitionerna med en härlig känsla i kroppen! Fattar inte varför jag väntat så länge på att få uppleva detta...!? Caisa |
| Torsdagen
den 7 maj 2009, kl. 19.00 - REPETITION Scen 6 & 3 - Kulturhuset I evighet... Till kvällens repetition kom en av de skådespelare som kreerar Magdarollen in i spelet för första gången (välkommen in föresten)! Och gjorde det med bravur. Det var scen 6 som var på tapeten och det för första gången. Den är ju lite känslig då det ska kyssas… men av befarad pinsamhet blev det noll och inget. När kyssarna kom i sitt rätta samanhang föll de naturligt ut och exekverades med lämplig finess och ackuratess. Absolut inga problem! Under repetitionspasset kom scen sex att döpas om till ”Körsbärsscenen”… Viss förklaring finns… men det är oftast så att ett ord kommer upp och sen blir det allmänt accepterat och hänger sen kvar som namn i evigheter… Mellan åtta och nio… var det meningen… kom nästa par till dans. Ulrika och Tomas. Men vi skulle komma att hålla på en bit fram emot halv elva. Det går inte att få stopp på dessa repetitioner. Det finns stor glöd hos de båda Ulrikorna och Tomas har sin entusiasm. Men hur mycket vi eldade på i kväll kom vi inte förbi scen 3 – scenen där Ulrika ber Tomas om ett barn. Känslig den här scenen också… känsligt skådespeleri. Dessutom hamnade vi i diskussioner om vilken typ av agerande som gäller för vårt uppsättningsarbete. Ingen överdriven mimik, inga stora gester eller åtbörder. Konsten att kunna berätta till sina inre bilder, att se dem och anpassa tempot till hur den inre filmen löper. Att finna en andning och ett tempo som passar. Att hitta rätt i nyanseringarna. Att arbete med texten som en sång. Att hålla sig så stilla som möjligt på vår starkt begränsade scenografi. Ulrikorna har problem med mimiken – Tomas vill gärna trava fram och tillbaka. Det var utgångspunkten för det här resonemanget. Och det är svårt att få stopp på resonerandet. Inne höll vi på i evigheter – utanför, i den milda och doftrika men något kyliga vårnatten fortsatte vi att gagga utan att visa den minsta vilja att skiljas. Vi har väl ett stort behov av att utbyta tankar… för det tar liksom aldrig slut. Hatte Bärtilsson |
| Fredagen
den 8 maj 2009, kl. 17.00 - REPETITION Scen 5 & 21 - Övningar
- Kulturhuset |
| Måndagen
den 11 maj - Produktionsrådsmöte Dagordning Anteckningar från programrådsmöte (Sommarkvällar + Ruskaby) den 11 maj 2009-05-11 i Hallarnas lokal på Kulturhuset. Närvarande: Hatte, Marie, Ammi, Leif, Stig, Tatyana & Ulla-Britt § 1. Mötet öppnades och dagordningen fastställdes med följande tillägg: Ansökan ATR Väst. § 2. Diskussion kring premiär, spelningar och turné. P g a svårigheter att ”få ihop” ensemblen till de tänkta spelningarna i början av septem- ber beslutades: att stryka utomhusspelningarna under september att spela i Kulturhuset helgerna v. 42,17 o 18 okt), v. 43, 21, 24, 25 okt) v. 45, 4, 7 och 8 nov att jobba vidare med bygdegårdsspelningar under helgerna v.46, 47, 48 och 49 Marie kontaktar Kent Nilsson om tillgång till scenen på Kulturhuset Hatte kontaktar Region Halland och Teater Halland om vilka bygdegårdar som kan bli aktuella. § 3. Repetitioner, läger m m. Om lägret i augusti.. Beslut: trots senareläggningen av premiären hålls fast vid tidpunkt för lägret (d v s helgen 21-23 aug) Ammi kontaktar Annette Cortese, Katrinebergs folkhögskola och Nadja, Studie- främjandet. I slutet av juli lämnar Hatte ut nytt generalrepetitionsschema. Han kommer först med ett förslag. Ruskaby: stor kollationering äger rum den 5 juni. I nuläget är rollistan inte komplett: En kille saknas. Hatte kollar vidare. Ytterligare ett besök skall göras i Fammarp för att om möjligt hitta kläder från tidigare uppsättningar. Förslag; fredag 15 maj. UBA inviterar även Ingvar, med tanke på scenografin. Hittas inga kläder kontaktas Gun B för att få låna kläder från Kulturhusets uppsättning av Glasblåsarens barn. Diskussion kring den dubbla rollfördelningen: Framkom att det kan vara intressant att sitta med och se ”den andra” jobba med rollen. Svårt ibland att få till så att alla som kallats verkligen får repetera. Dock är det detta arbetssätt vi har kommit fram till och skall fortsätta med. § 4. Ytterligare diskussioner kring… Kläder, rekvisita: Hatte ber alla skådespelare att gå igenom vad de behöver i form av personlig Rekvisita. Hatte och Tatyana går sedan igenom vilken”scenrekvisita” som behövs och hur kläderna skall se ut. Musik: Leif har ännu ej riktigt fått klart för sig vilken omfattning musiken skall ha. Hatte har en del idéer om detta. Efter nästa programrådsmöte den 8 juni kommer Hatte och Leif fortsätta att diskutera. Webbplatsen: Fungerar bra. Mycket skrivs kring repetitionerna och ”rollmemoarerna” börjar komma in. Ännu ej klart med kopplingen till Hallarnas hemsida. Jonas J varit sjuk. Hatte kontaktar honom. § 5. Nästa produktionsrådsmöte den 8 juni kl 18.00. Plats: Hallarnas lokal. Kulturhuset. § 6. Marknadsföring, sponsorsökning. Ammi kollar med Kulturförvaltningen om arrangemangsbidrag och förlustbidrag. Hatte gör lista på ev sponsorer och han och Ammi besöker sedan dessa. Ammi kollar vidare kring ATR:västs information om projektstöd ”Regionalt stöd till amatörteaterutövare”. Hatte söker bidrag i Kronor & Nycklars namn. § 7. Fler möten. Rep-schema för nästa period kommer den 18 maj. Studiecirklar: Viss förvirring ang vad som är möjligt att bedriva i studiecirkelform och även om nödvändigt antal deltagare. Ammi kollar med Nadja på Studiefrämjandet. Ulla-Britt |
| Tisdagen
den 12 maj 2009, kl. 17.00 - REPETITION Scen 5, 21 samt Scen 1, 4 &
8 - Kulturhuset Det var uppladdningen som inte var bra! När Undertecknad skulle hämta sonen på dagis hade han stått på näsan med fläskläpp som resultat. Mycket gny och tandagnisslan gjorde att Undertecknad fick meddela att han blev en kvart sen. Dessutom med en mor på Varbergs lasarett för axeloperation… gick tankarna stundom i annan riktning än just mot högre, konstnärliga mål… Ovanpå detta; Ett par skådespelare som tvingats avstå repetitionen på grund av hälsoskäl och en som spårlöst försvunnit… Någon såg dessutom i övermåttan trött ut… Men även om Undertecknad var sen till första repetitionspasset kom den delen av repetitionerna igång bra och gav önskat resultat. Det var först till den stora samlingen som skulle ta sig an de så kallade masscenerna som det gick betydligt trögare. Och en enda kan beskyllas för denna förvirring… Till försvar ska det dock sägas att detta är de mest komplicerade scenerna i hela pjäsen. Vår trånga scenografi föser ihop skådespelarna som får minimalt utrymme att agera på. Det var dessutom svårt för regissören att se helheten så här vid det första tillfället med scen 8. Det stapplades fram och scenen kändes olidligt lång. Undertecknad upplevde det som väldigt svårt att hjälpa de enskilda att komma till någon rättning med sina roller… det mesta flöt ut och endast vi något enstaka tillfälle kändes det som om vi kom rätt… Mest upplevde Undertecknad det som en oändlig gröt som aldrig fick något fäste för utveckling… Oj, oj, oj… och oj, oj, oj igen… Tröst går dock att finna i att detta var vårt första försök och att vi faktiskt tog oss igenom de för repetitionspasset planerade aktiviteterna. Nu må det gå framåt i en annan takt under resten av veckan. Ett, måste påpekas i samanhanget och inpräntas med skärpa: Scen 8 är reellt tempokänslig! Möjligen kan vi lösa detta genom att ge scenen ett så högt tempo som möjligt och först därefter söka efter nyanser. Stakas det för mycket eller tas om eller glids i onödan blir den här scenen dödstråkig! Distinkt och rakt på rekommenderas! Finner vi det rätta tempot och kan få harmoni där i – så att kontakt kan etableras mellan skådespelarna – kan scenen bli hur rolig som helst. Vi får helt enkelt finna övningar för det… dela upp scenen så den blir mer överskådlig och öva, öva, öva… Och så bör väl regissören komma fullt fokuserad till repetition! – vilket man emellertid inte kan garantera alla gånger då en råbarkad verklighet stundom gör sig gällande på oönskat vis. När Undertecknad åkte hem efter repetitionen ringde hans mor och meddelade. –Visserligen är jag lam i den arm de opererade men i övrigt lever jag! En stor, stor sten föll från hjärtat. Hatte Bärtilsson |
| Onsdagen
den 13 maj 2009, kl. 17.00 - REPETITION Scen 18 & 19 - Kulturhuset Och fantastiskt! Var det trögt och ofokuserat igår tog det en helt annan väg idag. Dock var alla och en var försenade… utom Undertecknad som för en gångs skull var i tid. Men alla kom med god energi och den där lusten infann sig igen; Att skapa! Två gånger Magda och en Ulrika. Det får vi alla stå ut med då vi valt att dubblera alla kvinnliga roller och just Magda är trippelbesatt. Två av Magdorna tog del i kvällens repetition och det med bravur! Scen 18 – 19 stod på slagordningen, alltså scenerna som gett oss problem tidigare. De kräver ett speciellt utspel då de är mycket känslosamma. I kväll diskuterade vi runt temat: Hur beter man sig när man ska trösta vid en tillsynes helt hopplös sorg? Gnäller man själv med i hopp om att visa en empatisk hållning? Eller kan man tänka sig att en viss intellektuell bryskhet hjälper bättre? Kyla och att inte i alla lägen jamsa med… Det var det vi sköt in oss på. Och se… steg för steg närmade vi oss på detta sätt en hållbar lösning av scenerna. Det blev till sist så att Undertecknad stod där med tårar i ögonen – så gripande blev det! Och visst är det bättre att publiken blir rörd än skådespelarna tappar fattningen i ett känslovimmel som de kanske ändå inte riktigt klarar av att presentera… Hur som helst blev det riktigt duktigt och känslan för repetitionsarbetet tog ny fart. Glädjande vid gott arbete med begåvade och engagerade människor. Det är inta alldeles enkelt att träda in från fröjdig vår i det mörka rummet där man ska prestera med bara sig själv som verktyg. Inte enkelt men underbart när det lyckas. Så var det i kväll! Enda vi misslyckades med var som vanligt att sluta i tid. Ensemblens sjukläge, med ett par av skådespelarna mer eller mindre justerade, är nu klart bättre. Det ger förtröstan! Hatte Bärtilsson |
| Söndagen
den 17 maj 2009, kl. 13.00 - REPETITION Monologer & scen 8 - Kulturhuset Första passet innehöll de monologer som ofta startar upp ett nytt avsnitt i pjäsen. Tanjor och Ulrikor var kallade. Framför allt de yngre skådepelarna imponerade. Särskilt en som bara steg upp och fick oss alla att rysa. Rungande applåder – Fantastiskt! Vid två droppade resten av ensemblen in. Som planerat hade en av skådespelarna ordnat med fikabröd och ost för att under färden denna långa repetition kunna avbryta med en fralla. Allt fokus las på scen åtta denna eftermiddag. Den har ställt till och ställer till problem. Då tänker Undertecknad inte bara på scenens tempokänslighet utan även läsningen har vi inte haft full kontroll på. De som ordnade med fikan kom tillbaka vid lämpligt uppehåll och serverade behövligt energitillskott. De hade under koket resonerat för full hals och slutklämmen lät inte vänta på sig under mumsandet och kaffesörplandet. – Scenen är för tråkig! Kan vi inte skära bort stora delar av den?… det var en allmän rekommendation… Svårt då texten gott hänger samman och formar sig liksom anatomiskt från det ena temat till det andra. Vi diskuterade hur vi skulle kunna radera i alla fall vissa repliker… Men det kändes inte som vi var färdiga och därför ansåg i alla fall Undertecknad att det kanske var läge att vänta med dylik åtgärd. Repetitionerna tog ny fart när frallsmulorna var undanstökade och plötsligt… ja, faktiskt som en blixt från en klar himmel… frågade skådespelaren som kreerar Fredrikrollen om en replik som Ulrika har och riktar till honom. –”Jag ville bara säga dig, Fredrik… Äh. Glöm det”. Vad är det Ulrika vill säga här? Härifrån tar repetitionerna ny sats. Från detta moment är samtliga i rummet involverade i mycket intensiva diskussioner. Har Fredrik bedragit Gertrud, hans hustru? Det finns mycket som pekar på det. Vid ett annat tillfälle försäger sig Fredrik, vilket också Ulrika påpekar. Rummet fylls av frågetecken och påståenden. Vi prövar på nytt och se… som genom ett trollslag träder en ny dimension fram i texten. En mycket intressant dimension… som faktiskt förgrenar sig genom hela pjäsen och ger must åt mycket som vi kanske inte sett tidigare. Nu vill plötsligt alla vara med i resonemanget. Det blir för mycket för Fredrikkreatören som plötsligt pekar på Undertecknad och säger. –”Jag tror det räcker med en regissör för mig”! Men faktum är att engagemanget från alla belyser scenproblematiken från många möjliga håll och när vi bryter för att samla åsikterna kommer mycket nyttigt fram. Denna förtrollade stund varar i fem, sex minuter med ett totalt engagemang från alla. Det löser många knutar och tar oss igenom muren av frågetecken och ut på en sida där allt är så mycket klarare. Vi anpassar scenariot efter de nya idéerna och vi får en bild som gör att alla tycker gör scenen blir mycket mer intressant. Nu är det inte längre frågan om att stryka i texten. Och där ser man – en negativ utgångspunkt kan ibland, om man rider ut den, ge enormt mycket positivt i gengäld. Detta var det som inträffade idag! En fantastiskt spännande repetition! Ja, det var detta som hände – kanske kan man inte ge någon rationell förklaring på det inträffade. Hur som helst tog vi de största kliven framåt denna söndagseftermiddag. De kraftfullaste framsteget under hela denna repetitionsperiod. Och alla stod som frågetecken… Vad var det som egentligen hände? Hatte Bärtilsson Fredrik! Vilken lurifax!!! Söndagens repetitioner började med några av Tanjas och Ulrikas monologer och frågan uppkom om Tanja och Ulrika var nöjda med sina namn! Och varför dom heter vad dom heter. Intressanta funderingar följde. Under tiden monologerna kördes igenom dök resten av aktörerna upp- en efter en ? och så småningom var vi redo att köra igenom scen 8! Denna långa scen som riskerar att bli tråkig om man kör den för långsamt. Snabbt tempo har ju Hatte pratat om tidigare för denna scen. Vi satte igång. Tanja fick köra sin scen 7, där vi andra kom in och intog våra platser under en paus i monologen. Scen 8 kunde börja! Hallå, min Odyssevs och så vidare. Vi körde på. Pausade och hittade nytt, mer rätt, rörelseschema. Körde vidare. Till sidan 39, ungefär mitt i scen 8, då ?Fredrik? plötsligt frågar vad det egentligen är som Ulrika vill säga honom, men ändrar sig och säger ?Glöm det?. Stor diskussion och analys följde. Mycket intressant!!! Det präktiga och perfekta paret Gertrud och Fredrik har minsann en rejäl spricka i fasaden! Fredrik har någon gång under äktenskapet varit otrogen! Och Gertrud vet om det, men också Ulrika och kanske även Bror och Magda. Men inte mamma Karna! Och hon ska inget veta heller! Men Ulrika är trött på den förnöjde Fredrik som tycker att han är så bra och felfri, så hon kan inte låta bli att provocera honom! Scen 8 fick en helt annan innebörd och en helt annan vikt för hela pjäsen! Ännu en härlig repetition som man hade svårt att lämna! Caisa Bilder från dagens repetition |
| Måndagen
den 18 maj 2009, kl. 18.00 - REPETITION Scener med Tanja - Kulturhuset Till kvällens repetitioner stod vi utan skådespelaren som kreerar Tomasrollen… Hann få tag i övriga kallade skådespelare utom ungdomarna för att säga att vi ställer in. Så Undertecknad tog sig ner till Kulturhuset för att personligen och muntligen meddela. Där stod de mycket riktigt tillsammans med en annan av truppens skådisar. Vid anblicken av de unga entusiastiska kom lusten att ändå göra någonting. Så vi beslutade oss för att gå in i mörka rummet och göra ett litet experiment. Vi tog tag i första bästa scen där Tanjarollen har mycket att göra. Från början var det tänkt läsning av episoden… Men plötsligt var vi uppe och prövade. Undertecknad gjorde stand in i Tomasrollen och de båda Tanjorna prövade i ett nysatt scenario. Det gällde scenen där Tomas kommer hem till Tanjas nya lägenhet efter det att han fått reda på att han är far till det barn hon väntar. Det är strax före jul och Tanja slår in julklappar. En fruktansvärd scen. Pinsam… svår för både Tanja och Tomas. Vi prövade att låta den pendla fram och tillbaka med massor av känslosvängningar… Och se, vi fann vägar som var riktigt spännande vilket fick oss att hålla på i nästan två timmar. Vi fick gjort ett gott arbete under den repetition som egentligen var inställd. Hatte Bärtilsson Dagens icke rep - Som blev kanon! Kom puttrande i min blå fara strax innan kl 18. Men tomt...EN bil på hela parkeringen, helt öde. Men sen ser jag Grynet komma som en blixt på sin cykel och alldeles överlycklig sprang jag efter, strax kom Marie. Där stod vi tre frågetecken och undrade var alla andra var. Efter minuter så kom Hatte i sin lilla röda och sa att det var inställt, och att han ringt till alla men hade inte mitt och Grynets nummer. Vi stod och snackade lite och Marie åkte hem igen och vi Tanjor och Hatte utnyttjade tiden. Fantastiskt! Scen 16, Hatte körde Tomas och pang!Ideér, tankar och massvis med känslor sprudlade! Det var så otroligt skönt att få spela teater, och scen16 mina kära kamrater kommer bli nåt alldeles extra! Jag ville bara säga tack för idag! Nu vet jag.... =) Jenny |
| Tisdagen
den 19 maj 2009, kl. 18.00 - HEL GENOMGÅNG AV AKT I - Kulturhuset När jag körde från Kristianstad i den sena eftermiddagen och såg de gula rapsfälten så kom jag att tänka på hur ljuvligt vårt landskap är. Vilken kraft naturen har och på vilket sätt den ger oss människor en känsla av ”personlig harmoni”. Våra repetitioner med ”Sommar kvällar” ger oss också en kraft i sökandet efter svaren på frågor om livet och kärleken, men även ”varför-blev-det-så-här?” Tomas, en inte alltför känd författare – har t o m mot sin litterära inställning och bristen på svenska kronor i sin börs, skrivit en artikel om fuktskador i stugor runt Vätternområdet och hur det påverkar både fauna och flora. Tomas lämnar familj och två barn för sin stora nyfunna kärlek – Ullis. Trots den intensiva kärleken sinsemellan finns slitningar om huruvida den framtida familjen skall se ut. Ullis längtar så oerhört efter barn. Tomas har precis lämnat två bakom sig… Han blir också utsatt för en yngre kvinnas uppvaktning och faller med ett pladask rakt ner i ett ödesdigert kärleksnäste, som med törnekrans binder honom vid skampålen. Ett barn är på väg med en mamma, som knappt hunnit ta farväl av sin egen mamma, för att själv vandra ut på livets vägar. Men lyckan går och lyckan kommer. Ullis återvänder från filminspelning från Arvidsjaur och lyckan är fullkomlig för Tomas. ---------- Vid kvällens repetitioner började vi från början och tog oss knappt igenom första akten. Det är härligt att se allas lust och engagemang i vad vi gör och åstadkommer. För undertecknad hade en del av rörelseschemat fallit i glömska. Trots det fanns där ändå ljusglimtar och en stark tro på allt vad vi gör tillsammans. Fredriks rollgestaltare gav oss många härliga skratt med sin impulsivitet och stora charm. Karna sitter i sin hörna och stickar och är på något sätt en ”övervakare” på vad alla säger eller gör. När jag själv sitter där i min ”Tomasroll” framför skrivmaskinen kan jag inte låta bli att tänka på hur förunderligt det är, att en samling människor springer omkring på ett golv med stolar och bord som skall symbolisera en strandplats. En plats för vuxna att leka på med en ton av allvar, och som med en eminent regissör skall stämma pjäsen – likt fiolens strängar – i samklang. Micke Vitt, Tjechovskigt vitt… Kvällen repetition samlar full ensemble för första gången på mycket länge. Bara det är underbart! Vi börjar med att spåna runt i den flora som är oss bekant. Teaterskämt och lustigheter runt text och liv. Ibland skrattar vi högt och hjärtligt och det är svårt att ta sig ur det här tilltaget. Så småningom kommer repetitionen igång på allvar och då infinner sig skärpan per omgående. Vi har som avslutning på den här repetitionsperioden att gå igenom hela Akt I. Det mäktar vi inte med men det spelar mindre roll. Ty det vi kommer igenom lovar gott inför framtiden. Från Prolog till Scen 8. Hela början som kräver hela ensemblen och som är så rörig när alla ska vara på vår trånga scen. Ibland tar det stopp i det flöde som annars råder och vi får muntligt rekapitulera och försöka minnas hur vi löst avsnittet vid tidigare repetitioner. Då börjar vi om för att komma rätt och vidare. Alla är på sällsamt gott humör! Alla vill något! Alla gör så gott de kan och ibland blixtrar det verkligen till. Icke sällan ser vi det komiska i det vi åstadkommer och vi kan inte hejda nya skrattsalvor. Ibland är det som om det vore på liv och död. Ibland ser man embryon till fullbordade rollfigurer. De allra flesta imponerar på Undertecknad någon eller flera gånger under repetitionen. När vi bryter upp och avslutar vid pass tjugo över åtta finns det ett vemod kvar. En känsla som formats av text och skådespel – ett slags ljusrosa skimmer som borrar sig in och ut ur våra karaktärer förmedlade av människor som tar sin uppgift på högsta allvar. Underbart! En av Ulrikorna stannar kvar en stund extra för att rätta till sin monolog som både hon och regissören varit en aning missbelåtna med. Här möts två motiverade själar i envig runt en text som det finns tiotusen olika möjligheter att framföra och tolka. Vi måste gå djupt in i frågor som den ene låtsas begripa, den andre har egna livserfarenheter att tillgripa i diskussionen. Ah, det är ju så enormt spännande! Resultatet låter heller inte vänta på sig även om ivern får oss att prövar si eller så och om och om igen. I skymningen utanför Kulturhuset fortsätter samtalet. Undertecknad tror sig veta att vi båda är chockade av det vi håller på med i den lilla smala sal vi utpekat till världen och livet. Teater är fantastiskt! Ty man enas runt frågor som man själv har svårt att finna svar på men med hjälp av övriga något kan få ljus i. Och nu vet Undertecknad vilken som är pjäsens färg… Vitt, Tjechovskigt vitt… Vit yta, smuts därunder… precis som i Tjechovs pjäser… Visst! När vi nu står mitt i vårens repetitionsperiod, har Undertecknad endast hyllningar att utropa över den ensemble som svarar upp på det ansvar som vårt arbete fråga efter och kräver! Hurra… kort och gott! Hatte Bärtilsson Bilder från dagens repetition |