Öppet brev till Agneta Pleijel från regissören...
Bästa Författarinna!
Vill på detta sätt ge dig en personlig redogörelse över en fantastisk resa tillsammans med min ensemble.
I nästan ett halvt år har vi arbetat med din text. Vi har verkligen vänt ut och in på den och om och om igen. Det har gett oss mycken glädje och i stundom insikt om våra egna liv och hur vi lever dem. För debatterna har alltid varit intensiva och rika, det har texten stimulerat till. Och det är just resonemangen som fört det praktiska teaterarbetet framåt.
Vi började alltså i mitten av april och arbetade oss sen på till fram till mitten av juni. Här tog vi en paus för att starta upp repetitionerna igen i mitten av augusti. Sammantaget har vi hållit på i 18 veckor. En ganska lång tid men det har också behövts. För detta startade som en studiecirkel i drama och teater för ett och ett halvt år sen där deltagarna allt efter ville någonting mer än bara öva sig i mindre etyder eller dramaövningar. När frågan kom upp om vad vi möjligen skulle kunna ge oss i kast med föreslog Undertecknad ”Sommarkvällar” som lämpligt val. När alla läst igenom pjäsen var det aldrig någon fråga om vart valet av material pekade. Nu skulle det visa sig att så gott som alla i gruppen ville vara med. Vi var i det läget 15 personer som kände lust att lägga ner den tid det tar att resa ett stycke av denna dignitet. Vi löste problemet genom att dubblera de kvinnliga rollerna så att alla på det sättet kunde ta del av arbetet. Det blev både till för- och nackdel. Fördelarna var att man kunde se och lära av varandra, diskutera sin roll med någon som gick i samma tankar. Det fanns en stor entusiasm för detta och aldrig kändes det som om avundsjuka eller förtret kom i vägen för detta arbetssätt. Nackdelarna visade sig senare, när halva ensemblen bara fick spela hälften av föreställningarna. De drabbade uttryckte sig just på det viset. Så mycket arbete för så få föreställningar… Det dubbla arbetet för regissören och de manliga skådespelarna skulle visa sig också vara av godo trots att arbetsbördan fram emot premiärerna blev oerhörd. Men det var i glädje vi gav oss i kast med detta och det var glädje vi fick ut av det.
Från mitten av april fram till premiären den 10 oktober tappade vi bara en skådespelare. På grund av sjukdom fick en lov att slänga in handduken, alla övriga fullföljde arbetet, vilket för Undertecknad är ett bevis på att alla dessa mödor och bekymmer mer var till fröjd än besvär. Samtliga skådespelare gav sig hän åt sina uppgifter på ett helt enastående sätt och alla utvecklades våldsamt under uppsättningens gång. Vi blev med tiden ganska säkra på att vi var på rätt väg och kände att vi utvecklade rollerna och stycket så långt vi någonsin kunde. Det här går inte att göra utan en total hängivenhet och hett fokus som många gånger tränger undan privatlivet. Tre veckor före premiär levde vi med rollerna mer eller mindre dygnet runt och började tala med varandra med rollernas repliker. Vi levde i ett magiskt rus som tog oss steg för steg fram mot premiär.
Vi gav sex föreställning, tre var för den kvinnliga delen av ensemblen. Kanske man skulle kunna säga att de båda premiärerna stapplade sig fram något... Men så blir det väl när ansatsen varit så lång och man vill så mycket. De övriga föreställningarna blev rent magiska. Publiken skrattade och grät om vart annat. När man träffade åskådarna efter föreställningarna var det som om de kom från en annan värld. Eller i alla fall var på väg tillbaka till verkligheten efter ett besök bland stämningar, livsfrågor och ett skådespel som gripit dem i grunden. Unga som gamla. Vi hade en väldigt blandad publik även om de flesta var medelåders och äldre. På mig verkade det som om pjäsen rörde män mer än kvinnor, vilket är en aning underligt. Och publiken kom – vilket inte är alldeles givet i Halmstad som anses vara en trög publikstad. Vi hade i princip fullsatt hela tiden och till den sista föreställningen fick vi lov att tränga in ett tjugotal extra än det fanns plats till. Folk hade att välja på att sitta i trappan eller på golvet och valde så framför att gå hem och gå miste om upplevelsen. Den goda publiktillströmningen har gjort att vi planerar ytterligare föreställningar till våren. Mars – april... kanske en mindre turné på den Halländska landsbygden och till de bygdegårdar som mer eller mindre finns i varje by.
Kritiken var oss väldigt nådig. De flesta var översvallande och berömde oss storligen. Jag tror att många blev skakade, kanske rent av chockade över att våra framförande var så tekniskt och skådespelarmässigt bra. Det var dessutom en oerhört vacker föreställning med en mycket enkel scenografi och bedårande musikalisk beledsagning. Sammantaget balsam för själ, öra och öga. I lokaltidningen var man en aning mjugg i sin anmälan. Vi försökte tolka om recensenten tyckte om det hon såg eller inte. Vi blev aldrig riktigt överens om det var si eller så. På mig föreföll den aningen löjlig då en skådespelare blev jämförd med en lokal komiker med påståendet att han hade dialekten emot sig. Nåväl... de facto är vi Hallänningar allihop som ställde oss till förfogande för detta arbetet. Och halländska talade vi och väl vårdad.
Vi har inte under arbetet någon gång förhävt oss utan varit väl medvetna om vår grad av amatörism. Vi har anpassat vår marknadsföring, vårt anslag efter detta faktum men verkligen gjort så gott vi har kunnat och där till tänjt gränserna för vårt tidigare kunnande. Allt tillsammans blev detta något som vi alla är mycket, mycket stolta och glada över och som vi nu ser att det finns möjligheter att gå vidare med.
Jag vill också passa på att tacka dig för det stöd vi känt, som jag känt från dig ända från då jag först fick kontakt med dig i januari på min väns prästdop. Det har känts skönt att få ett mail då och då och på det viset veta att det finns ett intresse för våra förehavanden. Det har stärkt mig och varit till glädje för ensemblen i våra strävanden.

Tack!
Hatte Bärtilsson

Ingvar Erlström - FREDRIK
SOMMARKVÄLLAR
MED HATTE!
Så var det klart!
Det som till en början, i varje fall för mig, såg ut som utopi har nu förverkligats! Jag kan väl erkänna att jag inte riktigt trodde på att vi skulle gå iland med uppgiften att skapa en teaterupplevelse, som kunde attrahera andra än möjligen oss själva och våra allra närmaste. Tyckte att pjäsen var för tunn. För svår. Vi själva otillräckliga. Men sedan lekar, nojs och improvisationer hade fått alla att släppa loss, att våga, började man ana att kanske ändå…
En man ska ha all cred för detta!
HATTEKREATÖREN, REGISSÖREN och INSPIRATÖREN!!
Utan Hattes inspirerande och positiva energi hade det aldrig funkat. En gammal teaterräv som jag (har faktiskt papper på det epitetet) skulle naturligtvis haft förstånd på att lämna plats till en yngre begåvning. Men jag var helt enkelt för egoistisk och tänd på den glädje och positivitet som skapats och som genomsyrade gruppen. Jag ville vara med!!
Som alltid är den långa repetionsperioden en prövningens tid. Gråpapper, för att använda fredrikrollens vokabulär. Man tycker kanske att man inte kommer någonstans med den karaktär man ska göra. Står och stampar på samma fläck och tvivlet infinner sig många gånger. Då behöver man stöd och uppmuntran. Gärna av de andra i gruppen men naturligtvis främst av regissören. Och det fick vi. Och vi växte. Och vi blev acceptabla. Och vi blev - ja bra!! Riktigt jävla bra! Så bra att vi kunde ge en publik den teaterupplevelse som vi drömde om att kunna ge - med Agneta Pleijels pjäs
NÅGRA SOMMARKVÄLLAR PÅ JORDEN
Ingvar/Fredrik

Anna-Carin Wattström-Parmlöv - ULRIKA
Hej Hatte! Kul att få läsa ditt fina brev till vår manusförfattare! Måtte hon vara
stolt över vårt arbete med pjäsen, trots att hon inte sett det med egna
ögon. Men, med dina ord till henne bör hon ha förstått att vi verkligen känt
med och för våra rollfigurer!

Det känns fortfarande lite tomt och konstigt efter att allt arbete med
pjäsen tagit slut. Jag har varit ovanligt trött dom senaste veckorna. Och
inte bara för att hösten är här! Tittade på min kasse där manuset ligger
idag och sa några repliker för mej själv. Det kändes bra:)

Jag är helt övertygad om att vi kommer att hitta tillbaka till våra roller
ganska snabbt när vi väl tar upp pjäsen igen. Så hårt arbete så måste det
sitta hårt!!! Och jag längtar............!!! Jag är fortfarande, precis som
jag skrivit tidigare, så otroligt stolt! Inte direkt för vad jag gjort utan
för att jag har gjort det!

Ha det bäst alla!
Kram Caisa/Ulrika

Micke Classon

Tack alla!
Cina/Ullis