Lördagen den 17 oktober, 2009 kl. 18.30 - FÖRESTÄLLNING I - Kulturhuset
Elva samlades den minsta skara som tänkas kan (2… en tredje tillslöt senare) för att dela ut flygblad och träffa presumtiv publik på stan. På mindre än en timme hade Undertecknad delat ut mer än hundra blad och språkat med myllret på Storgatan. Fantastiskt roligt och särskilt då vädret var så gott. Sol, nästan vidstilla, några grader över noll.

Klockan två samling för repetition. Undertecknad passade på medan ensembleminglet höll på som bäst att korrigera upp en del ljusmisstag och förlänga övergångarna mellan ljusskiftena. Åter har Undertecknad att tacka den väldigt välvilliga personalen på Kulturhuset som kommer så fort man ropar. 
Ett flertal scener gicks igenom. Inte bara de som av tradition knackar. Alla fick en chans och särskilt vår premiäraktris som trädde in i handlingen efter det att hon varit upptagen av eget bröllop förra helgen. Karna/Tanjadialogen i 22:an. Scenerna med Tomas i sommarhuset. Vi korrigerade några få saker och la till en del idéer som sprang upp under genomgångarna. Scen 16 som är den största riskfaktorn. Samtliga var på gott humör och arbetet flöt på som under den intensivaste repetitionsperioden – lustfyllt och i stor iver. Vi väntade ju också storpublik – fullsatt!
Halv sju var alla församlade. Salongen till bristningsgränsen full – över 80 personer och det är inget annat än fantastiskt.
Första akten: Lekfull, energiskt skådespeleri, inte ett knack. Den akten känns som om den vore säkrast… Under repetitionerna var det den som vi hade mest problem med – särskilt scen 4 och 8. Nu går de scenerna som hela akten på räls och blir roligare och mer levande för var föreställning.
Andra akten: Fortfarande så att högriskscenerna - Undertecknad kallar dem så eftersom det varit problem med dem tidigare – kör fast och knackar. Redaktionsscenen – men där fann Tomas och Bror en säker väg ut ur problemen utan att de nämnvärt märktes. Scen 16… där blev det tvärstopp men även här räddade sig skådespelarna undan på ett berömvärt sätt (ingen sufflös denna helg). Ulrikakreatören fick också ordentlig fart på sitt skådespeleri och gjorde en fantastisk svit av scener från 18 och framåt. Hon scendebuterade förra helgen och hade väl en del nerver att brottas med. Nu var hon som en ny människa och fick ordentlig fart på de nerviga scenerna efter det att Tomas erkänt att han och Tanja väntar barn. Bravo!
Till sist ska nämnas att 22:an gick utan missöde. Och på det hela taget var detta den mest levande och bästa föreställningen hittills. Det har gjort gott med en veckas vila från tragglet och så hjälpte väl den månghövdade publiken till att få upp skärpa och intensitet. Alla var snäppet bättre, om inte två än under premiärhelgen och vi hade inget att skämmas för där vi stod uppradade för att ta emot långa och intensiva applåder. Det blev till och med muller från trampande i bänkraderna. Kul och den bästa belöning man kan få efter månaderna i repetition!
Hatte Bärtilsson

Men vi har fått betalt. Vår föreställning är helt enorm, full av känslor och frågor som berör på djupet. Estetiskt en pärla, skådespelarmässigt jämn och hög nivå, allt runt omkring som affischer och program väl sammanhållet, stöpt i en grafisk form, ensemblekänslan och erkännandet från publiken som varit översvallande. När man möter de som sett föreställningen strax efter dess slut är de som om de inte riktigt kommit tillbaka till verkligheten… det finns ett tempo i deras kroppsspråk som kommer av den rytm föreställningen glidit fram i, ögonen skvallrar om en känslomässigt stark upplevelse som man inte riktigt lyckas slita sig loss ifrån… Ja, folk till och med talar om sina upplevelser i en för dem okänd rytm – en rytm som påminner om den föreställningens repliker framförs i. En del har påverkats mindre, andra mer. Det finns de i publiken som gråtit sig igenom delar av andra akten… och de är inte helt få. En del har suttit kvar i salongen och diskuterat –”Vad är det vi gör med våra liv?”… Allt detta är fantastiskt! Men ännu mer fantastiskt är att en så stor skara har hittat till vår salong. Undertecknad trodde att ett snitt på femtio personer närmast fick betecknas som en utopi. Men på de fyra första föreställningarna har vi haft 67 – så gott som fullsatt (full salong ligger runt 75). Det är inget annat än helt sagolikt.
Och kvällens föreställning blev den första utan minsta knackande, inte ett misstag som inte på ett galant sätt reddes ut, friskt och frejdigt utspel, full salong… även om de inte satt så trångt som igår. Och ensemble på ett osedvanligt gott humör… Även om det var lite vemodigt för de som nu gjort sina sista föreställningar och kliver av den spelande ensemblen. Men vi har redan börjat tala om föreställningar till våren och en fortsättning kommer det med allra största säkerhet att bli! För det här har inte blivit något annat än en succé! Både publikt (det är så gott som fullbokat till de två sista höstföreställningarna nästa helg) som konstnärligt.
Efteråt hurrade vi för bröllopsparet vi till häften närt i gruppen, för damerna som gjort sitt på tiljorna och för hela ensemblen. Hurra, hurra, hurra, hurra!!!!! Hurra för ett halvårs gott jobb…
Hatte Bärtilsson

Torsdagen den 22 oktober, 2009 kl. 18.30 - Repetitioner - Kulturhuset
På Kulturhuset väntade Hallarna… för en sista finslipning av ”Sommarkvällar”. Detta då det lag som ska gestalta kvinnorollerna inte har trampat tiljor på fjorton dagar. Men det började förunderligt segt. Slappt sittande i salongen meddelade Tomaskreatören att han inte alls hade lust att repetera. –”Nu vill vi se vad regissören kan åstadkomma på scen…” sa han och ställde ett bord och en stol i ordning på det nedre podiet. Och så kom hela ensemblen – alltså även de andra som kreerar kvinnorollerna in i vår svarta låda. En häpen och lätt förbryllad regissör förstod till en början ingenting alls… Men sen avlöste talen varandra och Undertecknad blev diplomerad med presentkort på närliggande restaurang och en flaska Brorläskedryck… Fantastiskt! Mest berörd blev Undertecknad då han synade den lilla lappen på guldpåsen med det läskande innehållet. Där stod att läsa; ”Hatte – Vår Kung”… Alldeles för mycket! – men rörande… Fast Undertecknad skulle nog föredragit texten ”Hatte – vår ödmjuke tjänare”… ty det är väl vad var regissör är för sina goda skådespelare. Fast sådant kan man ju kanske inte skriva…
I övrigt travade vi oss igenom partier där vi måhända kände oss en aning tröga eller där vi räddes att något kunde gå på tok. Varm och härlig känsla i hela gruppen… men kanske inte högkvalitativa scenframställningar. Ack, det behövdes icke heller. Texten satt och regissören entledigade den ene efter den andre då det var uppenbart att repetitionsbehovet inte var särskilt stort. Kvar blev Tomas och Ulrika som gick igenom sina duettscener.
Vi tre blev naturligtvis stående utanför Kulturhuset denna sena, ruggiga och blöta höstkväll i samspråk om livet och allt. Fantastisk pjäs det här, fantastiska människor, fantastisk atmosfär… och bäst av allt; Publiken vallfärdar. Det är utsålt till helgens föreställningar. Det har Undertecknad aldrig varit med om tidigare. Att vi ställt in flygbladsutdelningen på grund av att vi inte kan ta in mer folk på framförliggande föreställningar – Bravo, dubbelbravo! Otroligt egentligen!
Hatte Bärtilsson

Lördagen den 24 oktober, 2009 kl. 18.30 - FÖRESTÄLLNING III - Kulturhuset
- ”Som om man var omgiven av en hinna…” Så sa Tanjakreatören efter föreställningen. – ”Trots att jag laddat hela dagen så kom jag liksom inte igenom…” fortsatte hon i den mörka korridoren bakom scen. Ändå gick föreställningen utan missöde. Man måsta i detta fall acceptera det faktumet att det var fjorton dagar sen den här delen av ensemblen spelade sist och trots att vi repeterade i torsdags kan man inte bortse ifrån en viss scenrostighet. Men det var uppenbart från första replik att det saknades kraft och att det var generellt genom hela första akten och att det drabbat samtliga. Ulrikakreatören var så klen i rösten att Undertecknad hade tänkt ta till hosttricket (två närliggande hostningar betyder upp med rösterna) men Undertecknad höll sig ifrån detta. Det var inte bara Ulrika som klenade, det gällde alla aktörer… Konstigt att sådana här fenomen slår till och drabbar på detta vis – att det sveper genom hela ensemblen… Konstigt för när man närmare förhörde sig med gruppen meddelade – om inte alla – så ett flertal att de känt sig okoncentrerade.
Undertecknad påpekade detta i paus och andra akten tog sig också och blev till sist kvällens räddning… Fast det är heller inte rätt att säga så för det sakandes inget och egentligen var det en bra föreställning inför storpublik. Och åskådarna visade också sin uppskattning genom den längsta applåden hittills… Men konstigt ändå… att vi kände som vi kände – det här med hinnan…
Annars var kvällens stora samtalsämne hur vi ska få in alla som köpt biljetter till morgondagens föreställning. C:a 90 personer… i en salong som egentligen bara tar 70… Det blir ett delikat problem. Och att det har kommit så många för att se våra föreställningar… det är ju inte klokt. Enormt smickrande! Det har varit mer eller mindre fullsatt hela vägen igenom. Det hade inte Undertecknad ens kunnat ana i sina vildaste fantasier.
Hatte Bärtilsson

Söndagen den 25 oktober, 2009 kl. 18.30 - FÖRESTÄLLNING IV - Kulturhuset
Sista föreställningen av ”Sommarkvällar” blev till en formidabel succé. Den hinna som hindrat skådespelarna vid gårdagens uppträdande var som bortblåst. Nu frodades friskt utspel, energi och en koncentration som säkert kunnat försätta berg på glid. Detta inför storpublik där Undertecknad fick gå ut och meddela den samma att det skulle komma att bli trångt på den begränsade gradängen. Nästan nittio till sjutio platser. – ”Ni unga, som tror er orka sitta i trappan uppmanas göra så, så att äldre får tillgång till bekvämare platser” förmanade han och alla accepterade och gick in för att avnjuta två och en halv timmes teater. De fick se en söndagsföreställning som bara kan jämföras med den förra söndagen. Det ska tydligen hända på en söndag för denna goda ensemble.
Efteråt var alla mycket nöjda med insatser och publik. Lika glada för det som ledsna över att det nu tyvärr är slutspelat.
Kvällens Tanjakreatör skrev så här i ett mail om saken;