Tisdagen den 6 oktober, 2009 kl. 19.00 - Öppet Genrep med publik - Kulturhuset
Fram på eftermiddagen satt vi då äntligen där vid ljusbordet i mörka hörnet längst upp på gradängen och rattade igenom ljusmomenten. Och fick mycket riktigt till det – även om det sen skulle visa sig att det inte alls stämde. I rasande takt, scen för scen och vi hann till och med att få upp ett… låt oss kalla det publikljus. Detta moment hann vi dock inte lägga in på datorljusbordet…
Klockan fem kom de första skådespelarna. Undertecknad kunde direkt känna att det var en del nerver i luften. I kväll skulle vi för första gången möte publik… För första gången få någon form av avstämning på vad vi åstadkommit.
Mycket spring… och en del oordning… men också reda och djupare koncentration… allt liksom blandat till högspänning. Undertecknad hann aldrig riktigt bli nervös då ljusbordet upptog all uppmärksamhet förutom att vi hann gå igenom scen 22 en stapplande gång.

Öppet genrep med en inbjuden publik – kompisar, Teater Husknutare och människor i ensemblens omedelbara närhet. De blev en hel del till sist – uppskattningsvis ett tjugotal personer.
När de väl platsat i salongen förklarade Undertecknad förutsättningarna för kvällens speciella övning. En bongotrumma kommer att föreställa en rubank, en upp och nedvänd gryta en födelsedagstårta… att ljus och ljud fortfarande är ett osäkert moment då de kommit till under veckan… Inget att rodna över… Att halva ensemblen spelar första akten och andra halvan andra akten. Som avslutning en vädjan till publiken att sitta kvar lite efter för att meddela sina intryck.
Å så rullade vi igång vårt mastodontprojekt. Det fallerade nästan omedelbart. Ljuset – det nysatta havererade med omedelbar verkan… och visade under hela genomgången upp en provkarta av missar och totala felprogrammeringar… Tusan också – men inget som inte går att rätta till för framtiden. För skådespelarna knöt nerverna ihop sig och spelade dem många spratt. En total fel sagd replik lockad en annan skådespelare in på scen i tron att det var hans stickreplik. Han fick ta en lov och gå av igen… egentligen ganska komiskt om det nu inte varit för att vi haft åskådare till det hela. Scen 8 körde åter ihop sig. Värre än på länge! Flera andra misstag som Undertecknad ändå trodde var så repeterade att de inte skulle kunna uppstå. Även nämnde gjorde en ordentlig fadäs. En av telefonsignalerna slank igenom på helt fel ställe… detta med den ena ljustabben efter den andre gör att Undertecknad hamnar på klart underkänt… minus fem.
Kaffe i pausen fick tjäna som klenan tröst… men det var väldigt få negativa röster som hördes. Inga alls… kaffet smakade väl gott…
Undertecknad gjorde därpå tjänst för att med improviserad ringsignal kalla publiken in till andra akten. Den började om möjligt än värre. Eftersom vi aldrig provat entrén med ljus och ljud blev skådespelarna kvar i kullisen så länge att Undertecknad kände sig föranledd att gå rakt över scen för att hämta dem. –”Vi trodde att det skulle bli mörkt innan vi gick in…” –”Det var mörkt… jag trodde att ni stod där… men ni stod där inte och jag vet inte hur man backar ljusbordet…” Sista repliken var Undertecknad. Ja, med detta kan ni döma själva…
Scenerna i andra akten gick måhända en aning bättre än den hackande åttonde scenen… Men även här blev det stopp och belägg. Scen 16 har väl aldrig gått så uselt som denna kväll. Två av fyra på scen fick hjärnsläpp och kom bara med nöd igenom sina repliker… och sitt rörelseschema. I Sommarkvällar är det tyvärr så att man inte kan staka sig eller hitta på egna repliker. Det bryter ner rytmen och textens egen elegans. Just detta skedde i 16. Men äntligen – där var vändpunkten – från sexton och fram till slutet gick det mycket bra. Allt fungerade – till och med ljuset. Här bestod provet med glans och visade att vi faktiskt under optimala förhållanden har en mycket bra och högkonstnärlig föreställning att bjuda på. En bitter och vacker saga…
Vad sa publiken då… Ja, de var vänliga nog att se mellan fingrarna med våra misstag – eller så var de verkligen förtjusta. För vi fick många goda ord att ta med oss. Den kritik som framkom var konkret och balanserad – i huvudsak mycket positiv. I skrivande stund kan inte Undertecknad påminna sig något som skulle ha sjunkit totalt genom isen… Rösterna gick fram, historien väl berättad, intresseväckande, på vissa händer väl genomförda – för att inte säga mycket väl presenterade rollkaraktärer. Viktigast av allt – det kändes inte för långt eller för tråkigt…
Men ensemblen – innefattande Undertecknad – gick nog inte hem med nöjda miner. Vi vet ju att allt kan gå så mycket bättre… Fast Undertecknad ger det här en klar trea – fullt uselt var det verkligen inte!
Hatte Bärtilsson

Torsdagen den 8 oktober, 2009 kl. 17.00 - GENERALREPETITION I - Kulturhuset
Det bestående intrycket efter denna den första hela (d.v.s. den första genomgången då ett lag kreerade sina roller över första och andra akten) var att detta är ett rått stycke teater. När alla klarade sin uppgifter – som i kväll – blir det ett väldigt speciellt skådespel som ger oanade möjligheter för skådespelarna att exponera sin roller. Nu gick det fantastiskt bra! Allt flöt på och alla våra problemscener gick som om det aldrig varit väsen runt dem. Dessutom klaffade allt – utom en telefonsignal och musiken i slutet av första akten. Datorn hängde sig retligt nog… Annars var alla rörande överens om att vi gjort ett fantastiskt första genrep!
Vi kom sent igång då en journalist från grannstadens lokaltidning var för att göra ett reportage om uppsättningen. Det var ett roligt avbrott men tog tid. Av scenen klev vi inte förrän långt efter elva. Rakt ut i en ny storm som fick hängbjörkarna utanför Kulturhuset att vaja reellt.
Förmiddagen och en bra bit in på eftermiddagen ägnade Fredrikkreatören och Undertecknad åt att snitsa ihop programbladet. Karnakreatören var även hon involverad som korrekturläsare. Sen gick PDF-filerna sent om sidor iväg till tryckeriet. Ännu en sten som föll från teamets axlar…
Undertecknad hann även – under stor vånda – få till sin text till programbladet. Den lyder som följer…

Fredagen den 9 oktober, 2009 kl. 17.00 - GENERALREPETITION II - Kulturhuset
Andra genrepet...
Det första som slår Undertecknad är hur liten den här ensemblen är egentligen är nu när bara en av grupperna samlas. Åtta skådespelare som nästa försvinner i salongen – i alla fall när man jämför med det myller som uppstår när båda grupperna är med. Det känns nästa ödsligt och flera frågade om vi verkligen var samlade allihop...
Det här genrepet blev, i motsatts till igår en klar besvikelse. Redan från början fallerade ljuset. Hela den inre kretsen av lampor ville inte komma igång. Därmed fick vi bara ljus framifrån och allt såg platt och tråkigt ut. Det irriterade säkert inte skådespelarna nämnvärt men Undertecknad gick in i vankelmod av detta faktum. Det tog dessutom en stund innan Undertecknad upptäckte fadäsen efter att han i desperation försökt ordna till det någorlunda. Efter ett tag gav han upp och ett fast ljuse fick ligga över scenen resten av tiden. Mycket snopet och Undertecknad kunde inte ta sig ur denna känsla som förstörde mycket av intrycket för honom.
Skådepelarna kämpade dock på och även om det inte på alla händer gick så smort som igår så tog vi oss igenom pjäsen på ett berömvärt sätt. Men det känns nu som om publik måste till för att ge den där extra gnistan. I alla fall för de som gått över båda grupperna (herrarna och en av damerna). Så passande att det då är premiär i morgon!
För nu är det inte mer den ambitiöse regissören kan göra. Nu är han avkopplad och ska i fortsättningen tituleras tekniker. En roll som han alltså inte fick till på grund av krånglande elskåp eller vad det nu kan ha varit.
Nu vilar allt på skådespelarnas axlar och i deras hjärtan. De kommer att klara uppgiften med glans! Det är Undertecknad helt säker på då detta är en fantastisk ensemble – helt enastående människor från A till Ö och i allt vad man kan tänka sig!
När vi klav av scenen denna natt var klockan redan två minuter in på premiärdagen...
Hatte Bärtilsson

Lördagen den 10 oktober, 2009 kl. 18.30 - PREMIÄR I - Kulturhuset
Det känns nästa overkligt… Kan det vara sant? Efter månader av hårt och koncentrerat arbete… särskilt tufft under de sista fyra veckorna är vi nu framme vid vårt mål; Att få visa upp det för publik. Härligt!
Men först var det frågan om att få ordning på det ljus som så totalt fallerade under gårdagens generalrepetition… I telefonkonferens med den ansvarige för Kvartersteatern rättades det hela till och långsamt återkom det ljus som var satt och som om inget annat ändå fungerat under det första genrepet i torsdags. Några större problem var det inte – och högst troligt var det så att Undertecknad varit framme och pillat det hela åt skogen. Med tekniska saker ska man inte fumla om man inte har full koll. Och det har inte Undertecknad!
Vid tre började de första skådespelarna komma in för samling och koncentration… eller bara för att vara nervösa tillsammans - Undertecknad var en halvtimme försenad men satte omedelbart igång med telefonkonferensen för att få ordning på ljuset. Endast en scen körde vi igenom (16) för att värma upp eller egentligen bara för att komma samman om något… Sen samlades vi i en rund ring och gjorde den berömda övningen ”Raketen” för att peppa oss innan det var dags att för var och en att gå in i rollerna och klä om… Det kändes väl koncentrerat om än en aning spänt. Det är klart att vi var nervösa… men ingen klagade högljutt på detta faktum… små försynta kommentarer… några gliringar… Undertecknad var mest lättad över att det tekniska nu fungerade till belåtenhet.
Vi pass sex träffade Undertecknad de första i publiken utan för Kulturhuset. Tanjakreatörens mamma, som fick lyssna till en svala om dotterns duktighet. Sen kom de undan för undan och samlade ett femtiotal när alla satt sig till rätta i salongen. Det såg nära nog fullsatt ut. Publikljus på ljusbordets monitor ändrades till mörker och det musikaliska huvudtemat färjade atmosfären från högtalarna. Föreställningen var igång. Första akten gick som på räls – nära nog helt utan misstag. I paus gjorde Undertecknad reflektionen att det även tagits paus bland aktörerna… Det åts kaka och flamsades hämningslöst… Andra akten skulle också visa sig bli något mindre helgjuten. Redan i första scenen hackade det till och så blev det rakt igenom… i så gott som varje scen kom ett litet hack… ibland omärkligt… ibland, tyvärr fullt synligt… dock ingen riktig genomklappning eller katastrof. Det är nog bäst att Undertecknad stryker under att akt två också fick godkänt. Efter föreställningen, vid champagneflaskans öppnande påpekade Undertecknad att pausen är till för publiken inte aktörerna.
Sen small korkarna – det var oss i sanning väl unnat. Ostbricka och champagne. Härligt. Och ännu mer härligt med alla nöjda miner. Ännu återstår en premiär. Den blir i morgon men det är klart att vi nu har tagit oss igenom och fått de första publikreaktionerna… och de var goda. Ja, för att nu inte säga översvällande av positiva superlativ. Publik som passerade Undertecknad uppe vid teknikerbordet var både lyckliga och förgråtna och alla hade de enormt gott att säga om det de nyss fått uppleva. Och det kändes som om vi naglade publiken. Det kändes som om de var helt fast i skådespelarnas grepp – som om de glidit av sin egen bana och nu följde med strömmen baserad på det tempo som dikterades från scen. Härligt, härligt, härligt!
Ja, det här var enormt skönt för oss allihop!
Hatte Bärtilsson

Söndagen den 11 oktober, 2009 kl. 18.30 - PREMIÄR II - Kulturhuset
Andra premiären… Vi körde igenom en del av scenerna före och fokuserade då på de som vanligtvis knackat för oss. 16, 4 och så 18 – 19 för att tjejerna själva ville. Ett sätt att bli av med nervositeten… För även om det var premiär igår så var det samma sak idag. Tre damer ordentligt nervösa. Särskilt en som för första gången steg upp på tiljorna i ett samanhang som detta. Kanske lätt att glömma bort för den övriga ensemblen.
Men det skulle gå bra – i alla fall genom första akten. Fullsatt och med en jäktande reporter som kom i sista stund var det verkligen atmosfär i salongen. Flickorna med fiolerna hade dessutom på ett fantastiskt sätt sett till att stämningen höjts ordentligt genom att spela före publikinsläpp – de spelade även i pausen – och det blev riktigt bra!
Liksom i går knackade det till i andra akten och på samma ställen som då. Redan första scenen krävde sufflering… och sen kom knackarna med jämna mellanrum… fram till en riktig fadäs i sista scenen. Bror, Magda och Karna kom aldrig riktigt överens om vems replik som skulle avsluta scenöppningen och allt blev stillastående. Då ryckte sufflösen in och allt kom i sådan oordning att de gemensamt började ropa in den skådespelare som stod på tur (Tanja) att göra entré. Hon i sin tur väntade på de andras sorti och där stod det och stampade på ett högst otrevligt och genant sätt… I de blixtrande sekunderna vet inte Undertecknad riktigt hur det hela löste upp sig men däremot var det lätt för honom att läsa Tanjakreatörens uppsyn när hon på rätt ställe kom in. Det var klart att hon var arg och besviken då det närmast såg ut som om det var hon som gjort fel – detta för att de andra kallade på henne. Denna besvikelse kunde hon inte dölja efter föreställningens slut – med rätta. För hur man än vänder och vrider på det så sätter man inte kamraterna i en sådan situation… Man måste helt enkelt först vända sig till sig själv och se hur man kan reda situationen på egen hand… inte börja ropa in i kulissen för att få igång spelet igen. Då ser det per automatik ut som om felet varit dens vars entré inte blivit gjord. Nu var det tvärt om.
I övrigt. Jo, det blev en bra föreställning trots knackningar och denna tråkiga fadäs. Den debuterande skådespelerskan gjorde bra ifrån sig även om man i vissa partier kände att nerverna förlamade den nerv hon stundom på repetition ådagalagt. Och publiken var positiv på samma sätt som igår.
Efteråt ville inte premiärfesten ta sig riktigt. Kanske inte så konstigt. Vi var nog alla väldigt trötta. Veckor av ansträngning och anspänning toppades med dessa två premiärer. Somliga av oss på knä, andra vidare tänkte på att det är måndag i morgon och arbetsdag. Undertecknad avhöll korköppning och tal men kom ingenstans med sin entusiasm…
Hur som helst till allas erkännande: Vilken fantastisk ensemble! Vilka människor! Vilka goda skådespelare som i allt gjort sitt yttersta och lyft ett lass som ingen kunnat begära av dem och till nivåer som ingen ens vågat drömma om. Och nu; Underbart – vi har nått vårt mål och vi har lyckats med det vi lovat varandra! Det är ofantligt stort!!! Bäst av allt – vi har föreställningar kvar att bjuda på!
Hatte Bärtilsson 

Det tar emot... men,
Usch Hatte jag har lite svårt att släppa detta misstag som hände ikväll. Måste säga att jag inte känner mig säker på scen när sufflösen är med och sufflerar. Det är väldigt tråkigt att bli uthängd för något som var andras misstag. Borde jag tatt mig in på scen iallafall, stod ju bakom och bara väntade på Magda och Brors sorti.... Suck. Jag känner mig besviken och ledsen. Hoppas att detta kommer skakas av inför kommande föreställningar.
Tack för helgen iallafall:)! Det har varit mycket härligt och förutom detta är jag fantastiskt stolt över att ha fått vara med i denna ensemble och jobba med en fantastisk regissör!
Kramar Tanja

TACK HATTE!!!
OCH ALLA ANDRA I GÄNGET!!!   
Shit! Detta var häftigt!!!
När jag åkte till Kulturhuset på söndagen – min man körde mej - så sa jag till honom att det kändes som att vänta barn! Man väntar och längtar i ca 9 månader och sen när vattnet går eller värkarna sätter igång så undrar man hur man ska fixa det och vad man gett sig in på:)
På lördagen var det ju nervöst på sitt sätt. Det är inte självklart lätt att sitta och titta på sina kompisar! Man vill ju att allt ska funka och man kan ju dom flesta replikerna och vet vilka scener som brukar strula, men dom var fantastiskt duktiga. Härligt! Grattis!!! Då blev det lite värre i köket:/ Vi började lite sent med bullarna och sen gick en propp:/ Tack och lov att en av Kulturhusets anställda var och tittade på pjäsen just den kvällen och för att hon tog tag i det och lyckades lösa problemet! Tack!!!
Och så söndagen! Jag kom i bra tid, tycker jag:) Lite snack, lite smink och så lägga fram kläderna. När det var ca 1 timme kvar och fram tills vi började dricka champagne (eller om det var ända tills jag kom hem:)), så kände jag efteråt att jag varit i en "bubbla". Jag var fullt medveten om allt som hände, men jag var ändå helt för mej själv. Häftigt!!! Och Karnas sista replik om att hon känner sig ledsen fick en ny innebörd för mej. Varför har jag inte börjat med detta för länge sen????? 
Jag känner mej otroligt nöjd med kvällen, inte minst för att jag kände att texten fanns där och att jag överhuvudtaget stod på en scen!!! "Det var som att gå ut på en spång, över ett bråddjup. Man får svindel. Man tänker: Gud i himmelen, det finns väl ändå någon publik som tittar och tycker att det är bra!!!???" Detta var HELT FANTASTISKT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kram på er allihop!!!!!
Ullis