Skönt att få komma till Hallarnas dramakurs i kväll. Den blev en aning trögstartad. Lämpligast lokal befanns upptagen vid starten klockan 18.00. Tiden fram till att den blev ledig utnyttjades dock med genomgång av diverse frågor. En av dessa var att ensemblen röstade fram den logotyp som ska stå som varumärke för vårt arbete.
När vi väl kom igång så började vi med en röstvårdsgenomgång. Roliga och ibland knasiga övningar som tjänade som syfte att få kraft i tal och röstuttryck.
Efter det delades gruppen in (tio deltagare inalles) i tre grupper med uppgift att lösa frågor runt rollerna i ”Sommarkvällar”. Hur såg Tomas första äktenskap ut, Magdas äktenskapsproblematik och en vardagssituation i familjen Gertrud/Fredrik? Resultat; Tre bra uppspel med viktig information inför det fortsatta uppsättningsarbetet. Och som vanligt mycket nöjsamt.
Nu var det sista gången som denna drama- och teaterkurs avhölls. Elva tisdagar under våren har vi varit samlade. Det har i mångt och mycket varit veckans höjdpunkt. Här har frodats en enorm kreativ lust som många gånger har gett häpnadsväckande resultat i duktiga improvisationer, etyduppspel och dramaövningar. En mycket bra grupp som dessutom under tiden blivit väldigt samspelt. Det resultatet tar vi med oss nu när vi går in i det mer konkreta uppsättningsarbetet.
Undertecknad tackar för denna tid och hoppas att övningarna kan återupptas till hösten. Vårens tisdagskvällar har betytt mycket; liv, förkovran och progress!
Hatte Bärtilsson

Fredagen den 24 april 2009, kl. 17.00 - REP: Monologer och scen 5 - Kulturhuset

Fantastiskt… Så här i efterhand… när man landat efter kvällens repetition känns det helt underbart. Som att komma hem… som att varit vilse i livet och så öppnar du en dörr och där är alla leksakerna, alla lekkamraterna! Ah, det är så underbart att det inte riktigt finns ord för det!
Det är ju så fantastiskt väder också… tänkte så när vi stod i dramasalen på Kulturhuset. Utanför den fantastiska våren som gav sig tillkänna genom fågelsång och ungdomars mopedknatter. Innanför människor som vill något och som kommer väl förberedda till övningarna mellan dessa mörka väggar. Ja… det är ju det som är teater. Man möter människor med de frågor som pjäsen ställer. Idag har Undertecknad arbetat med allt från de yngsta i ensemblen till de äldsta. Och alla har kommit och velat något. Det känns så in i bomben bra så det går inte riktigt att sätta det på pränt. Ordförrådet är för ynkligt, superlativen för få.
Först ut i den första riktiga repetitionen de båda flickorna som har Tanja som ansvarsområde. Intressanta diskussioner! Undertecknad går in på en nivå som han först trodde skulle vara för avancerad. Men icke. Båda tjejerna är med på noterna, är pålästa och svarar upp i snorskogen av analytisk problematik. Imponerande! När vi kommer till avdelningen scenariot går allt som en dans. Vi provar med eller utan höggravid mage och diskuterar. Det blir en öppen fråga om Tanja ska vara med barn eller inte (monologen i scen 7). Det fantastiska i samanhanget är att författarinnan ger oss alla möjligheter att välja alternativ i denna kluriga fråga. Kursivt i texten står det ”Om hon har tjock mage eller inte vet jag inte” och det är ingenting annat än fantastiskt! Det ger oss fria händer… Det tvingar oss att tänka efter. Det skadar aldrig!
Så Gertrud och Fredrik. Ett stycke resonemang runt detta stillsamma par. Representerande en varm, trygg konservatism… eller hur man nu ska uttrycka det. I scenariot hittar vi massor av saker. Det är inte lätt att vara skådespelare – men väldigt roligt och stimulerande. Innan vi är klara har vi löst en mängd frågor som i sin tur ställt nya. Så måste det vara de första repetitionerna. Det är det som gör att det är spännande att mötas nästa gång.
Karan representeras av en skådespelare av två i kväll. Och här blommar det ut fullständigt. Hon har, av någon anledning inte fattat att vi tar oss till repetitionssalen från baksidan av Kulturhuset. I stället för att bli sittande i vresighet har hon läst in sin text. När vi äntrar tänkt scenografi görs rollen utan minsta frågetecken. Texten är nyanserad, väl genomtänkt och allt faller på plats som genom ett trollslag. Övrig närvarande skådespelare applåderar, alls icke oförtjänt.
Sist ut detta första repetitionstillfälle har skådespelare - som har ansvar över Ulrikarollen och Undertecknad - möjlighet att penetrera frågor som rör hennes roll. Vi får en chans att i stillhet prata runt obekväma frågor. Nu handlar det om Ulrikas förflutna. Abort på abort och ännu en graviditet som slutar med missfall. Undertecknad ger sig i kast med detta utan att skämmas. Det är första gången och frågorna ställer höga krav på diskretion, försiktighet. Efterhand och genom denna orientering kan man konstatera att vi har vuxna människors erfarenhet och en sansad bedömning av problematiken.
På scen trevar vi oss fram men finner många intressanta lösningar. Det känns bra… till glädje är vi på väg, ja, vi är på väg nu!
Efter repetitionen och vid hemkomsten meddelar Undertecknad sin glädje över arbetet för sin mor. Hon replikerar; ”Min son, du har under många år spelat på bortaplan, nu kan du se fram emot att du har resten av matchprogrammet på hemmaplan”!
Hatte Bärtilsson